Imorgon är det skottdag, den dag som enligt tradition sedan Medeltiden ger kvinnorna möjlighet att fria. Så vad gör ni åt det ni ogifta kvinnor? Skall ni fortsätta leva i synd?
Så har vi glädjen att välkomna en sprillans ny krönikör i Nord-Sverige. Monica Årjes i Norabygden närmare bestämt. Gladlynt och impulsiv hembygdspatriot med tusen järn i elden.
Här följer en liten presentation av krönikören som kommer att hålla oss ájour med vad som händer i just Norabygden
Monica är född i Dalarna, uppvuxen i Västmanland och har bott i Stockholm flera omgångar.
Kramforsbo sedan 14 år tillbaka varav 12 i Salteå. Innan det blev dags att skaffa familj lockade fjärran länder, däribland Israel med jobb på kibbutz.
På Sandöskolans Ulandsutbildning träffade hon sitt livs stora kärlek!
-Meningen var att vi skulle åka utomlands att arbeta tillsammans men "ödets vindar" gjorde att vi hamnade i Salteå, Höga Kusten minns hon förtjust.
I familjen ingår numera Linda 14 och Tobias 11 år samt inte att förglömma "mammas lilla gubbe" -katten Fritte.
Monica har gått vårdlinjen, är undersköterska i botten. Hon var stor datamotståndare, men när datorn väl kom in i huset var hon den som ville lära sig. Så det har blivit en del datautbildningar, både på distans och på LTCK i Kramfors. Den sista utbildningen var en webdesignkurs.
Studiecirklar eller kurser har alltid varit en naturlig inslag i tillvaron... tex i språk (lite arabiska och spanska) samt olika hantverkskurser.
Under cirka 10 år jobbade hon med både kommunalt och statligt flyktingmottagande. Dessutom har hon varit i Libanon och jobbat i palestinska flyktingläger.
Rask i vändningarna som Monica är har hon även hunnit med några år inom försäkringsbranchen, både inom kundtjänst och som försäkringssäljare.
Spontan
Nyligen avslutade hon ett 2-årigt marknadsförings-projekt på ABF. Där man tagit fram en metod och en hemsidesmall för att bygder skall kunna marknadsföra sig via internet.
Projektarbetet har kombinerats med studier och nattarbete på äldreboendet Sunnebo.
Särskilt engagerad är hon i Norabygdens nybildade Marknadsföringsgrupp som förutom att marknadsföra Nora på Internet även jobbar med att försöka öka inflyttningen av barnfamiljer till bygden.
Amatörforskargruppen som dokumenterar Salteå Bys historia på Internet ligger hon också bakom.
Till meritlistan kan tilläggas egenhändig tillverkning av smycken i näver, cernitlera samt blomster och dockarrangemang, studiecirklar i Kalligrafi-skönskrift.
-Jag har alltid tyckt om att skriva men aldrig gjort något av det. Men NU ska jag få skriva krönikor åt Nord-Sverige, utbrister hon ivrigt.
-Barnen tycker mamma är lite halvgalen vars spontana infall ibland kan te sig en smula chockerande...kursen i magdans exempelvis. Då höll de på att få dåndimpen!
Denna ständiga kamp mot frestelser - kakor, bullar, godis...Den är mycket intressant. Den vänder sig till oss, som inte kan gå förbi en godisskål utan att ta en näve, frossar i kakor när ingen ser, tröstäter när vi är arga, trötta, glada, stressade eller ledsna (dvs. alltid). Kursen började med att vi under två dygn skulle dokumentera alla dessa "farliga situationer" när vi känner dragning eller lockelse till godsaker. Man skulle även försöka notera känslan och tanken i vart och ett av dessa impulsögonblick.
Ett exempel så ni förstår. Det ligger en kanelbulle alldeles ensam i en påse i skafferiet som bara väntar på att bli uppäten. När jag drack eftermiddagskaffet så blev jag bara tvungen att "moffa" i mig den eftersom jag hade sådant otroligt sötsaksbehov. Dessutom vore det ju vara synd om den skulle bli gammal så jag blev tvungen att kasta den. Åt bullen i två tuggor och fick världens ångest. Den var inte ens god och jag som skulle sluta äta fikabröd.
En hel lista med sådana här farliga situationer blev det.
Efter att ha kartlagt alla dessa farliga situationer var det i nästa steg dags att försöka
leda in hjärnan på nya tankebanor, så att inte handen automatiskt hamnar i godisskålen. Detta genom att agera filmregissör. Man skulle skapa mentala filmsekvenser med sig själv som huvudperson. Så i mitt inre ska jag nu försöka skapa en film av varje "farlig situation". Jag skall göra mig själv handlingskraftig i filmen. Vad gör jag för att undvika dessa situationer, vad gör jag istället? Vad tänker jag?
Om vi återgår till exemplet med kanelbullen ovan. Då ser min film ut enligt följande:
Jag dricker mitt eftermiddagskaffe, öppnar skafferiet. Där ligger en bulle. Den måste vara torr och gammal. Slänger den i komposthinken. Tar ett smörgåsrån med ett tunt lager leverpastej och massor av gurka. Efteråt tar jag en stärkande promenad med mina gångstavar. När jag kommer hem dricker jag ett glas vatten och äter ett äpple. Känner mig pigg och energisk, så jag passar på att bädda rent i alla sängar och städa sovrummet.
Så gott folk - Omprogrammera hjärnan mera och agera filmregissör. Det kan ge livet en ny innebörd. Använd fantasin så kanske livet blir lite roligare på kuppen. Stoppa in lite spänning, humor, romantik och erotik och jag lovar att de torra bullarna i skafferiet blir bortglömda.
När man börjar i högstadiet är det dags att göra ett språkval. Det brukar vara tyska, franska eller spanska som är aktuellt att välja emellan. Men vi har glömt att vi borde få lära oss förstå det motsatta könets språk. Hela framtiden bygger på denna förståelse. Vem vet, kanske skulle alla skilsmässor och separationer minska om vi förstod varandra bättre.
Har nyligen varit på Lars T:s monolog: "Grottmannen" där dessa manliga respektive kvinnliga kulturer och språkbruk togs upp i mycket humoristisk anda. Där mannen var jägare och kvinnan samlare. Instinkten är densamma i dagens samhälle. Ex: När män handlar är det målmedvetet, rakt mot målet. Kvinnor som samlar, kan handla, prova och jämföra priser och material i timtal.
För att fördjupa mig lite i ämnet har jag gjort lite utdrag ur boken:
"Upptäck hela resursen", av Lena Wennberg.
Den kvinnliga kulturen präglas av samhörighet, delaktighet. I kvinnokulturen är det hög status att vara omtyckt i gruppen, låg att uppträda som om man vore förmer än övriga i gruppen, t ex genom att acceptera att bli chef över forna arbetskamrater. Kvinnor har ett mer kluvet förhållningssätt till hierarkier än män. Därför uppstår oftare konflikter när kvinnor blir chefer i kvinnodominerande områden.
Det kanske enklaste och tydligaste sätt på vilket kvinnligt språk markerar delaktighet, närhet till omvärlden, är kvinnors sätt att ständigt ställa frågor. Vi frågar - inte så mycket för att få konkreta svar på våra frågor som för att markera samhörigheten till dem vi talar med.
"Tycker du att jag ska ta min röda eller svarta blus ikväll?"
Män beskriver sin vånda när hustrun till exempel frågar mannen: Tycker du att jag ska ha den röda eller svarta blusen på mig ikväll? De vet då "att hon egentligen redan har bestämt sig" Hon vill ha den ena av de två och då gäller det att säga rätt färg för annars blir hon besviken.
Säger mannen fel svar så kontrar hon med att fråga: Gillar du inte den svarta blusen? Och så är gnabbet i full gång. Männen förstår aldrig varför hon inte bara tar blusen hon vill ha!"
I den manliga kulturen ser sig männen som individer i en hierarki eller rangordning. Livet är tävling. Män tävlar gärna inbördes och det förstärker kamratskapet män emellan. Hög status i den manliga kulturen har den som talar om vad som gäller, den som ger besked. Däremot är det låg status att behöva fråga om något.
"Vi behöver inte stanna och fråga om vägen"
När en man och en kvinna åker bil och har svårt att hitta till en viss adress brukar kvinnan be mannen stanna och fråga om vägen. Han svarar ofta något i stil med: "Nä, jag hittar snart själv!" För kvinnor är det naturligt att fråga. Vi förstår sällan mäns ovilja att fråga. Män å sin sida berättar ofta att de gärna kör omkring en halvtimme extra för att hitta själva - hellre än att stanna och fråga.
Kvinnokulturen frågar för att skapa samhörighet, den manliga påstår för att undvika beroende.
"Nu har vi alltså förklaringen varför det krävs en miljon spermier men bara ett ägg för att det skall ske en befruktning. Jo för ingen av spermierna frågar efter vägen...."
Och just DU som är man och läser detta. Jag gratulerar till att du vann spermaloppet! - Jag antar att du inte frågade efter vägen. Är du kvinna - Då vet jag att du stannade och frågade…
Att omvandla allt man skall äta i poäng är en hel vetenskap som tar en hel del tid att pyssla med. Att sedan få svart på vitt att allt gott innehåller alldeles för många poäng kan kännas tungt ibland. Försök att sätta dig in i situationen att när familjen tänkt köpa en pizza på fredagkväll och du förstår att den innehåller 36 poäng. Själv får du äta 22 poäng på ett dygn som helst skall vara uppdelat på 5-6 måltider. Hur roligt är det på en skala?
Turligt nog är jag inte ensam om allt detta bestyr. Vi kommunanställda som vågat erkänna våra viktproblem blev en tapper skara på ca 110 personer. Vi får stötta varandra. Berätta om återfallen och tolkningen av poängräknandet. Det känns tryggt att höra när arbetskamraten brukar passa på att äta när ingen ser och i och med detta tolkar att det inte innehåller några poäng. Eller hon som älskar ost, som lärt sig vad en favoritostskiva kostar i poäng - börjar köpa mer och mer avlånga ostar för att få längre ostskivor... Ja vi som vaktar på vår vikt blir väldigt duktiga på att lura oss själva. Men tyvärr lurar vi ej vågen.
Hälsan och själen ligger inte riktigt på samma nivå alla gånger. Inte än, men man kämpar på. Ibland slinker det ner något onyttigt av bara farten. Då får man dåligt samvete i flera dagar, samtidigt som man grämer sig över att man inte tog sig tid att NJUTA av det söta och goda. Men skam den som ger sig. Rom byggdes ju inte på en dag. Men nog vore det trevligt med kommunal stöttning. Ett erbjudande om en personlig assistent skulle inte sitta fel. En som såg till att man hade rätt matvaror i skafferi och kylskåp. Såg till att de nyttiga måltiderna, med rätt mängd poäng serverades 5-6 ggr/dag. Denna assistent skulle även se till att promenaden blev av så inga dåliga ursäkter skulle kunna inställa den. Till sist skulle denna person se till att diskbänken alltid var skinande ren, blank och tom. (Skall man äta 6 ggr/dag och det skall matberedas och hackas grönsaker då blir det nämligen MYCKET disk)
Men tack och lov har vi en söt och alert och smärt liten Annika som ensam peppar oss 110 personer varje vecka. Det är hon som trots att viktminskningen kanske bara blev 2 hekto ser till att vi ej ger upp. Efter varje 3 kilos viktminskning ger hon oss en guldstjärna i protokollet. Då är lyckan fullständig. Hon är vårt levande bevis på att allt går bara man vill. Så med stavarna i högsta hugg är i alla fall jag på ständig jakt efter viljan...
