Med denna krönika vill jag ge er en tankeväckare där jag tycker att vi alla måste börja ta vårt ansvar för vårt liv på Internet. Vad har vi för information där och vad händer med den när vi dör?
Fler och fler människor lever numera stora delar av sina liv på Internet. Vi umgås i olika sociala nätverk, vi har hemsidor, och skriver bloggar och har e-postkonton. Vad händer med vårt "digitala liv" när vi dör? Hur kan vi avsluta det på ett värdigt sätt?
Jag har nu hört talas om flera skräckexempel om anhöriga som förtvivlat försökt ta bort olika konton/sidor på anhöriga som avlidit utan resultat, detta pga av att det bara är den avlidne som har de inloggningsuppgifter som krävs för att ta bort det.
På den sociala nätverksplatsen Facebook där händer det att medlemmar återkommande kan bli rekommenderade att bli vän med en person som inte längre är i livet pga att ingen tagit bort den avlidnes konto. Det känns naturligtvis helt fel och oetiskt. Men det är dags att vi själva börjar fundera och ta ansvar för våra digitala kvarlåtenskaper medan vi fortfarande lever.
Rent juridiskt ligger allt detta ännu i en gråzon. Men det är en tidsfråga när man måste sätta upp regler för hur det skall vara. Man har tydligen påbörjat diskussionen i det sk Mediarådet, som ligger under Regeringskansliet. Men man har konstaterat att det inte blir en lätt uppgift. Detta eftersom "åsikter och känslor går isär. Vissa anser att det är oetiskt att avlidna personers profiler lever vidare, andra att det är hedrande för avlidna att få en chans att fortsätta vara nära sina vänner, som ett mellanting mellan livet och döden."
Nyligen har företaget "My Webwill" startat som först i världen med att erbjuda ett slags e-testamente/digital livförsäkring där du själv bestämmer vad som skall hända med ditt nätliv efter döden. Kanske vill du planera en sista statusuppdatering på Facebook, radera en blogg eller hemsida, överlåta en Warcraftkaraktär till en kompis.
I dagsläget erbjuder man tre olika alternativ:
1: Att avsluta upp till 10 konton är helt gratis.
2: För 199 kr/år så hjälper de till att avsluta och ändra obegränsade antal konton, samt överlåter kontouppgifter till anhöriga.
3: Du betalar en engångskostnad på 1199 kr/ och alternativ 2 gäller under hela din livstid.
Ja ingen dum affärsidé. Den ligger verkligen rätt i tiden. För med detta gigantiska Internet användandet så har vi verkligen fått nya problem i vår tillvaro.
Nu måste man kanske inte betala för att få detta gjort. De flesta har ju flera personer i sin omgivning som faktiskt kan ta bort eller ändra dessa konton. Men det gäller ändå att vara steget före och se till att underlätta detta för anhöriga så de på något sätt har möjlighet att ta del av dina inloggningsuppgifter och även att de ges möjlighet att uppfylla din vilja.
Många har hört talas om det "Vita Arkivet" där man skriver hur man vill att begravning skall gå till, vilka ev livförsäkringar som finns etc. varför inte göra ett tillägg om dina önskemål om vad du önskar skall ske med dina digitala kvarlåtenskaper.
Som sagt en tankeväckare…
torsdag 22 april 2010
lördag 17 april 2010
Någon har sagt... och häxjakten är genast i full gång
Är det någon som inte blivit berörd av det som TV-programmet ”Uppdrag granskning” tog upp härom veckan. Jag menar alltså våldtäkterna i Bjästa? Ja jag blev i alla fall fruktansvärt illa berörd och som någon skrev i en insändare i lokaltidningen: ”Man kan nu faktiskt förstå lite grand av de mekanismer som gjorde att oskyldiga kvinnor kunde brännas på häxbål förr i tiden”
Tänk att man kan bli så säker på att något är sant att man även som vuxen aktivt börjar driva en osanning och att det kan bli så fruktansvärt fel och att allt sunt förnuft bara är som bortblåst. Naturligtvis vill vi inte tro att det är sant att grannens, min eller din son, som är så fina och väluppfostrade grabbar. Inte kan de vara en gärningsman. Nej en sådan måste stämma in och vara kriminell sedan tidigare, helst invandrare eller en ful gubbe i parken.
Det som är mest skrämmande är att olika ”hatgrupper”, både för och emot sprids så fort på internet och har blivit ännu flera efter TV-programmet. ”Häxjakten bara fortsätter... Det har blivit så enkelt att i stundens hetta ”skriva av sig” utan att tänka. I verkliga livet när du står öga mot öga mot dem du vill konfrontera finns för de flesta människor en spärr som gör att man faktiskt inte säger vad som helst, utan man behärskar sig. Man inser att en tanke inte behöver vara en sanning.
Naturligtvis reagerar vi på olika sätt och vi blir rädda. Sånt här får ju inte bara hända. Det som tyvärr är det värsta är att rädslan övergår i hat.
Alla inblandade och en hel bygd lever nu i kris för att ”någon har sagt...”
Låt oss nu ta lärdom och låt nu alla berörda få vara ifred. Tänk på att det kunde varit din eller min dotter eller din eller min syster eller son eller bror... och det kunde ha hänt i vår egen bygd.
Nu är det bara att hoppas att vi alla har lärt oss en läxa om blivit riktigt omskakade av det som hänt. Vi måste visa vårt vuxenansvar och våga ifrågasätta och lägga oss i om vi märker att det händer saker som inte borde hända. Som någon sa på en föreläsning jag var på : ”Det krävs en hel by för att fostra ett enda barn” Vi måste våga vara vuxna förebilder för alla barn. Inte bara våra egna.
Och skall vi kunna vara med och påverka och hålla lite koll så måste vi vara där ungdomarna är. Och idag håller de flesta till på internet vare sig vi vill eller inte...
Det finns organiserade ”föräldrar på stan” som går omkring och håller koll på stan. Nu är det även dags att vara ”förälder på internet”.
Själv håller jag till en stund dagligen på facebook . Där har jag blivit ”mina” ungdomars Mamma Monidack. Så nu har jag mer koll än någonsin på vad som är på gång bland barnen och deras kompisar. Och konstigt nog verkar de tycka att det är ganska kul att man finns där. ”Värsta mammorna på facebook” – som dottern uttryckte det hela”
Ja det gäller att försöka hänga med i svängarna så gott det går. Tack vare detta har jag även fått kontakt med gamla skolkamrater och släktingar som jag i stort sett tappat kontakten med. Så jag förenar mitt internetanvändande numera med nytta och nöje.
Konstigt kan man kanske tycka om man själv inte är inne i denna värld. Men detta är år 2010 och det här är dagens träffpunkter och dagens verklighet.
Tänk att man kan bli så säker på att något är sant att man även som vuxen aktivt börjar driva en osanning och att det kan bli så fruktansvärt fel och att allt sunt förnuft bara är som bortblåst. Naturligtvis vill vi inte tro att det är sant att grannens, min eller din son, som är så fina och väluppfostrade grabbar. Inte kan de vara en gärningsman. Nej en sådan måste stämma in och vara kriminell sedan tidigare, helst invandrare eller en ful gubbe i parken.
Det som är mest skrämmande är att olika ”hatgrupper”, både för och emot sprids så fort på internet och har blivit ännu flera efter TV-programmet. ”Häxjakten bara fortsätter... Det har blivit så enkelt att i stundens hetta ”skriva av sig” utan att tänka. I verkliga livet när du står öga mot öga mot dem du vill konfrontera finns för de flesta människor en spärr som gör att man faktiskt inte säger vad som helst, utan man behärskar sig. Man inser att en tanke inte behöver vara en sanning.
Naturligtvis reagerar vi på olika sätt och vi blir rädda. Sånt här får ju inte bara hända. Det som tyvärr är det värsta är att rädslan övergår i hat.
Alla inblandade och en hel bygd lever nu i kris för att ”någon har sagt...”
Låt oss nu ta lärdom och låt nu alla berörda få vara ifred. Tänk på att det kunde varit din eller min dotter eller din eller min syster eller son eller bror... och det kunde ha hänt i vår egen bygd.
Nu är det bara att hoppas att vi alla har lärt oss en läxa om blivit riktigt omskakade av det som hänt. Vi måste visa vårt vuxenansvar och våga ifrågasätta och lägga oss i om vi märker att det händer saker som inte borde hända. Som någon sa på en föreläsning jag var på : ”Det krävs en hel by för att fostra ett enda barn” Vi måste våga vara vuxna förebilder för alla barn. Inte bara våra egna.
Och skall vi kunna vara med och påverka och hålla lite koll så måste vi vara där ungdomarna är. Och idag håller de flesta till på internet vare sig vi vill eller inte...
Det finns organiserade ”föräldrar på stan” som går omkring och håller koll på stan. Nu är det även dags att vara ”förälder på internet”.
Själv håller jag till en stund dagligen på facebook . Där har jag blivit ”mina” ungdomars Mamma Monidack. Så nu har jag mer koll än någonsin på vad som är på gång bland barnen och deras kompisar. Och konstigt nog verkar de tycka att det är ganska kul att man finns där. ”Värsta mammorna på facebook” – som dottern uttryckte det hela”
Ja det gäller att försöka hänga med i svängarna så gott det går. Tack vare detta har jag även fått kontakt med gamla skolkamrater och släktingar som jag i stort sett tappat kontakten med. Så jag förenar mitt internetanvändande numera med nytta och nöje.
Konstigt kan man kanske tycka om man själv inte är inne i denna värld. Men detta är år 2010 och det här är dagens träffpunkter och dagens verklighet.
fredag 16 april 2010
Renovering - trapphuset
Före...
Här har Tommy satt väv och målat
Boaseringen har börjat komma på plats...
Likaså väggen till höger.
Fönsterlisten på plats samt resterande av boaseringen.
Här ser vi att det är lagt spånplattor på golvet på övervåningen.Väggarna med väv samt målade...
Idag har vi köpt alla tak, golv och dörrlister.
Imorgon dags att köpa färg för att måla dörrar och runt fönstret...
Hallrenovering - golv - tak
Då var det dags att renovera hallen på övervåningen... Senast gjort på 70-talet... alltså har vi ej gjort något åt hallen sedan inflytt för 18 år sedan. Här har älsklingen rivit bort golvet (hann aldrig fota hur det såg ut innan) Började med att rikta upp det så det blev rakt och satte dit mer bärande balkar... Tanken är att ett det skall hålla för ett tons akvarium så småningom...
Här är spångolvet lagt och takbalken slipad samt påbörjat att lägga paneltaket.
Sågning av takpanelen... Gissa om det blev sågspån i hela huset...
Taket är klart, föruttom taklisterna... och det skall lackas såklart.
Glad Påsk
Då var det dags att påskpynta på altanen... blåa vippor förstårs...
Vilket tur att älsklingen fick tulpaner från sin arbetsgivare. De är ju så vackra...
Påskbordet dukat i väntan på svärmor...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
