Garderoben är full - men det finns inget att sätta på sig

Hur kommer det sig att varje gång man skall ut bland folk så har man aldrig något att sätta på sig? Garderoberna är överfulla - men det finns absolut ingenting att sätta på sig. Börjar man prova så har allt dessutom krympt. Eller vad kan det bero på att allt känns så litet?

Efter många om och men så har man ändå fått till någon duglig utstyrsel så man återfår hoppet om livet. Då återstår problemet vad man skall ha på fötterna? För tillfället använder jag sonens urvuxna vinterstövlar - modell större - snowbootsvarianter - som jag spillt lim på. Inte direkt upphetsande att bonka omkring i. Favoritskorna från JULA med stålhätta är väl inte heller direkt tilltalande. Mina fintstövlar som jag säkert haft i 15 år gick sönder och jag slängde dem med stor sorg. Försökte få en skomakare att laga dem, men dumt nog övertalades jag att det skulle bli billigare att köpa nya istället för att laga de gamla, som dessutom var omoderna. SÅ här står man nu utan snygga och dugliga vinterskor och funderar på om man skall stanna hemma eller inte.

Jag har skor, men de är absolut inte gjorda för mina fötter. Har jag dem på för länge så blir jag tvungen att bli hemburen för jag kan inte gå.en meter till med dem. Jaja... sen var det nästa problem. Jacka... Den silverfärgade dunjackan jag ärvde efter min far för tio år sedan börjar se sliten ut. Dessutom är den egentligen alldeles för stor... Låna älsklingens neongula reflexjacka är nog för uppseendeväckande. Men uppmärksamhet kanske skulle vara välbehövligt i och för sig.

Skulle ni se mig i skrivandets stund skulle ni troligtvis småle eller asgarva. Jag sitter här med tight undertröja och ännu tightare långkalsonger. Det innebär att man inte döljer en endaste valk... och det är ju inte bara en utan flera.

Nog är det otroligt att man lyckats få en karl på kroken. Man måste verkligen ha andra tilldragande egenskaper antar jag Men jag vet inte vilka. Det skulle vara "glimten i ögat " i så fall då.

Men man gör så gott man kan. Håller på med någon viktkurs på nätet och har lyckats gå ner 5 kg. Fortsätter väl ett tag till... men det är minsann ingen rolig sysselsättning. Att hela tiden "hålla sig i skinnet" när det onyttiga suget slår till. I helgen som var visste jag att sonen hade en öppnad chipspåse på sitt rum. Vad jag än gjorde för att försöka distrahera den tanken SÅ var jag tillbaka i tanken att få synda... till slut gick det inte att hålla sig så det slutade med att jag åt 4 st chips. Samvetet fick sig en knäpp. Men det var ju duktigt att bara ta 4 st chips istället för att moffa i sig hela påsen.

Två dagar senare var det fettisdag. Hur tror ni det kändes för en som älskar semlor? Det har varit flera tunga dygn. Övriga familjemedlemmar skulle ju naturligtvis få smaka i alla fall. Så där står jag och gör semlor till de andra. Men kärleken avböjer... så då blev det en semla över som stod på diskbänken och bara väntade på att bli uppäten. Det slutade med att jag slängde mig i bilen, tog semlan och for med den till min granntant. SKÖNT frestelsen försvann... men ingredienserna fanns till flera... bestämde mig nästa dag för att göra nya så det skulle bli slut så jag skulle slippa den syndiga frestelsen... men då kunde jag inte hålla mig längre. Jag åt en halv och sitter nu och försöker peppa mig själv med att det var ju bättre att äta en halv istället för en hel... eller åtta som min käre far tydligen lyckats få i sig.

Dessutom har jag nu gått och blivit medlem i en grupp på Facebook som också peppar lite. Speciellt när man känner sig fet och ful. Då är det bara att besöka gruppen som heter: "Jag är inte tjock - jag är bara porrigt mullig". Håll med om att det låter ganska positivt och spännande... Man blir som man tänker. Så det är bara att tänka positiva tankar och vips blir man smalare på kuppen och förhoppningsvis kan man sedan använda något mer som hänger där i garderoben.

FÖRÄNDRINGAR FÖR KATTSTACKARN

2010!!! Alltid lika svårt att vänja sig att säga och skriva ett nytt årtal. Det gamla sitter liksom i ryggmärgen. Eller det kanske är så att man omedvetet vill bromsa tiden. Åren går ju lite väl fort ibland.

Häromdagen gick min mikrovågsugn sönder… Har haft missflyt på den tekniska fronten ett tag. Allt går sönder allt eftersom. Man börjar fundera hur gammalt allt egentligen är och inser att det nog inte är så konstigt att saker och ting går sönder till slut.

Mikrovågsugnen köptes när min dotter föddes. Hon är snart 20 år. Vad tog de tjugo åren vägen? Jag minns vad smidigt det var att koka välling i mikron, för det gick så snabbt och den lilla hungriga babyn hade ju inte direkt tålamod att vänta.

De senaste åren är det katten som kommer jamande så fort mikron pipit att den är klar. Det är nämligen där vi tinat dagens lilla fiskbit som han får. Katten är nu fjorton år och föga imponerad av vår nya mikro. Pipet låter ju inte som vanligt.

Ja vår stackars katt. Han har fått utstå mycket de senaste åren. Det började med att jag böt fönster och i och med det försvann hans egen fönsterplats i TV-rummet. Med de gamla fönstren fanns en naturlig plats för både honom och blommorna. I och med bytet sattes fönstren så långt in så jag blev tvungen att införskaffa blombrädor. Och den passade inte honom över huvudtaget.

Sedan började jag med altanbygget. I och med det togs vår järnbro utanför ytterdörren bort. Och då kunde den stackars missen inte hoppa upp på sin katthylla vi byggt på ytterdörren.
När väl altanbygget kom igång så fanns det snart golv på plats och han kunde till sin förtjusning börja använda den igen. Men han hade under denna tid fått uppleva hantverkare högt och lågt som hade mycket skrämmande ljud för sig.

På altanen finns både en utedel och en inglasad del. I den inglasade delen har vi satt in en altandörr som går ut från köket. Precis där har katten haft sin matplats i hela sitt liv. Så när det var dags att börja använda den så var vi tvungna att flytta hans matplats.

Mitt i alla förändringar så blir det vinter och all byggnation är i träda. Skönt tycker han. Eftersom han är en utekatt så går han ut och gör sina behov. Men vad händer. Jo han blir jagad av ett lodjur och törs sedan dess knappt gå ut mer. Så efter femton år tvingas han göra sina behov inomhus i en kattsandlåda. Det har varit den svåraste förändringen av alla. Han springer omkring och skriker. Vill ut… men törs inte. Dessutom har det ju varit så otroligt kallt en längre tid så det är otänkbart att försöka lura ut honom.

Den allra senaste förändringen som hänt är att vi fått hem ett 720 liters akvarium som tar upp en hel vägg. Gissa om katten är intresserad. Men katten börjar bli lite gammal och lat så han orkar inte upptäcka denna nya fiskvärld. Dessutom är han ju van att de fiskar som han äter är fyrkantiga.

Men han har upptäckt att fiskmaten är god… så han är gärna med på ett litet hörn och smakar om han får… och naturligtvis får han det. Att den nya mikrovågsugnen piper på ett helt nytt sätt när hans egna fyrkantiga fiskbitar tinas har han inte lärt sig förstå ännu. Allt har sin tid. Nu får vi se vad år 2010 har att erbjuda förutom en ny mikrovågsugn.

Parfym&Flasknojja

Strax före jul fick mamma Monica parfymnojja, eller rättare sagt flasknojja. Dottern hade en parfymflaska som jag blev förälskad i. Mest för utseendets skull, menäven lukten. Hon hade ställt den på min nyrenoverade toalett bredvid min vackra porslinspotta. Och det var precis samma mörkblå färg på flaskan som mönstret på pottan. Jag frågade om jag fick flaskan när den var tom. Men icke sa nicke...

Men jag ville ju ha en sådan flaska, så nästa gång vi hamnade i en stad med affärer... ja det händer ju inte alltför ofta numera. Då passade jag på att köpa... Men insåg ganska snabbt att det fanns tre olika storlekar på parfymflaskorna. Så vilken skulle jag välja? Jag tog alla tre. Vad det kostade ska vi inte ens prata om... men jag tyckte jag kunde unna mig det med tanke på att jag fått tillbaka lite pengar på skatten.

Så nu pryder de en av toaletthyllorna och parfym lär jag ha lång tid framöver om inte dottern kommer och tjuvar av den förstårs.

Det här var väl en intressant liten story så här på nattkröken när man sitter som på nålar och är lite smått förbannad över att sonen som borde varit hemma och lagt sig för länge sedan inte kommit hem än... Imorgon börjar skolan igen och vardagensrutiner är ett måste.

I övrigt är det bara kallt kallt och åter kallt så man måste elda och elda och åter elda. Men vad gör det. Nu har jag ju ledigt tillsammans med Älsklingen...