Dags att betala viktskatt för oss överviktiga

SUCK!!! Då var det dags igen att börja ta tag i det hopplösa livsprojektet att gå ner i vikt.
Kommunen har kommit med ännu ett erbjudande till sina anställda. Så det är väl bara att haka på för att komma igång. Förra året gick jag en viktkurs på distans på nätet. Jag räknade kalorier högt och lågt och lyckades gå ner 8 kg. Men sen blev det sommar och alla matrutiner ”rann ut i sanden”. Och när jag äntligen vågade ställa mig på vågen så kastades sanningen fram. Ner 8 kg och nu ett år senare har jag gått upp 12 kg. Är det kul eller är det kul? Lite rund och go kan man ju få vara. Men vi har ju alla våra gränser, och nu har den övre gränsen blivit nådd.

För en tid sedan var det en söt centerpartist som kom med förslaget att vi överviktiga borde få betala viktskatt eftersom vi belastar det svenska samhället så mycket.

Efter att ha provat alla ”gå ner i viktvarianter” så kanske det skulle vara en bra morot att få mer pengar i plånboken om man gick ner i vikt. Vad kan en lämplig summa vara tro? Vad sägs om 150 kr lägre skatt /överviktskilo. Femton kilo innebär alltså 1500 kr/månad. Som först måste höjas – innan den kan sänkas... Men Oj då. 1500 kr - Nu har jag inte råd att betala hyran. Vad gör jag åt det helt plöstsligt? Det tänkte inte den söta centerpartisten på.

Vilken ”norm” skulle gälla? Är BMI fortfarande gångbart? Jag ser framför mig hur jag en gång/månad måste ställa mig i den långa kön med överviktiga på skattemyndigheten. För viktskattepengarna hade de blivit tvugna att anställa en hel drös med viktkontrollanter som kollade vårt BMI. Eftersom jag har en tyngre benstomme än normalt får jag ansöka om räkna bort några kilo. Blanketten till detta måste du hämta på skattemyndighetens hemsida. Har du ingen dator så kan du ringa deras teletjänst . Det är telefonkö i tre timmar. Sedan måste du trycka en etta eller var det kanske en trea för att komma till blankettservice. En stjärna för återupprepning. Fyrkant? Nej då hamnar jag i folkbokföringen.
Allt detta till dom ljuva tonerna av ”Hissmusik”.

När du äntligen fått tag i rätt blankett, fyllt i den så tar det ett halvår innan du får veta att du fått avslag. Du måste överklaga och får rätt. Så det blir lite skatteåterbäring till jul så du har råd att köpa lite julmat, så du går upp de fem kilorna du lyckats gå ner det senaste halvåret.

Resultatet är även att en gång i månaden måste du vara ledig från jobbet. Detta tillsammans med resekostnaden gör en skattelättnad på ca 1500 kr plus moms varje månad. Arbetsgivaren kräver dock ett intyg att du är överviktig och behöver vara tjänstledig. Det krävs några extra anställda som bara sitter och skriver ut dessa intyg. Man tillsätter sedan en utredningsgrupp som skall hitta en effektivare handläggning av all administration. Sedan ytterligare en grupp som skall göer en konsekvensanalys.

Skall man blanda in jämlikhet/diskriminering i diskussionen så belastar ju även underviktiga vårt samhälle. För att inte tala om alla arbetslösa, flyktingar, centerpartister, gamlingar, handikappade, drogmissbrukare och kriminella. Så då måste vi fylla i en diskrimineringsblankett och sedan ansöker vi om skadestånd. Mycket lidande blir det. Sveda och Värk pga betungande viktskatt – inte pga övervikten. Tung last att bära.

Att vara kriminell är nog mest lönsamt att vara i dagens Sverige. Jobba svart, stjäla, mörda, våldta och ev hamna i fängelse. Vem betalar deras belastningsskatt ,vistelse och ev behandling? Måste citera något en klok människa skrev på facebook: ”Sätt de gamla i fängelse och de kriminella på äldreboenden! Då får de gamla möjlighet till bad, hobbies och utevistelse. Ingen kan stjäla från dem, de får fri kost och logi, tv och underhållning och de får pengar istället för att betala. De kriminella får kall mat, inga pengar, vara helt ensamma, få lyset släckt klockan 20:00 och duscha 1 gång i veckan!”

Nä hörrni. Nu är det dags att äta något sliskigt, onyttigt och gott så vi håller viktskattedebatten vid liv.

Ett fågelskåderi värt att beskåda

Har nu börjat mata småfåglarna i vårt "pariserhjul"
Ett skådespel värt att beskåda.

Ett år hade vi en ekorre som med hela sin längd höll i fyra av ekrarna och försökte äta ur hinkarna. Såg för roligt ut. Tyvärr fotade jag det aldrig.

Har även haft grannens getter som ätit ur dem (Att de inte gick sönder är en gåta)

Just nu kommer det en stor hackspett och med hella sin vikt häller han ut hela hinkens innehåll på backen.

Det är verkligen ett skådespel värt att beskåda. Perfekt uppfinning.

Och perfekt julklappstips.

Vill ni köpa en så kan ni göra det på följande adress: http://www.perseprodukter.se/bestall2.htm

”Nu har jag sett nog för idag”

Nu var det dags att kasta skygglapparna och våga inse och acceptera att jag måste göra något åt synproblemen. Hade slutat läsa för länge sedan, armarna räckte ju ändå inte till. På jobbet såg jag knappt rutorna jag skulle signera mina initialer i när jag delade ut mediciner.

Så jag hamnade till slut hos en optiker. Samma dag jag var där, gick jag omkring med en tröja ut och in hela dagen utan att märka nåt. Så det var väl verkligen dags.

Jag hade under flera år provat olika styrkor på billigare varianter av läsglasögon – men det kändes aldrig riktigt bra. Efter synundersökningen förstod jag varför. Synen skiljde ju sig rejält på båda ögonen.

Då återstod beslutet om jag skulle skafffa linser eller glasögon. Linser var inte att tänka på. Att börja fippla med sånt när man snart är femtio år. Nej nej nej. Jag skulle ju tappa bort dem direkt eftersom jag inte ens skulle se dem. Sånt skall man nog börja med som ung innan man blivit halvblind och innan man börjar bli gammal och småförvirrad.

Okej då återstod bara alternativet glasögon. Progressiva eller enbart läsglasögon? Efter att ha provat och tappat bort åtskilliga billiga läsglasögonvarianter kändes alternativet progressiva bättre. Dvs att alltid kunna ha dem på. Risken att tappa bort dem är ju lite mindre då.

Igår var de klara för hämtning. Så nu går jag här och verkligen känner mig som en ”Tant Monica”. Förutom det tantaktiga utseendet så beter jag mig väldigt konstigt – lite robotaktigt. Måste nicka och vrida huvudet hit och dit för att ”få in skärpan”. Någon sa att det tar ca två veckor innan hjärnan vänjer sig med glasögonen.

Har insett att det är mycket man måste vänja sig med. Att synedsättningen kommer med åldern går att acceptera. Men att man helt plötsligt SER alla andra ålderstecken känns inte riktigt lika roligt. Hade ingen aning om vad mycket huden hade åldrats och oj vilka långa ”skäggstrån” som växer på halsen och nu ser man även tendensen till mustach. Att jag var så fjunig hade jag ingen aning om. Och de grå hårstråna som lyser igenom hårtoningen.

Jag har alltid sagt att man blir inte äldre än man gör sig. Men att stå framför spegeln i dag framkallar helt andra tankar...

Dottern som för tillfället var på besök och som håller på att plugga bildjournalistik var naturligtvis snabb att fotografera min nya look med glasögon och lägga ut på Internet.

De snälla kommentarerna bland nära och kära hade man naturligtvis klarat sig utan. ”Vad är det där för en tant?” Måste folk vara så ärliga?

Det här är ju rena ålderschocken. Här har jag gått i flera år. Lyckligt ovetande och ingen har sagt något. Och frågan hur man lyckats få en ny karl på kroken är ju riktigt befogad. Har dock insett svaret. Han är också halvblind. Ja hörrni.nu gäller det att göra allt för att behålla honom. Se till att han fortsätter att förbli halvblind. Hur? Får se till att han inte har råd att köpa glasögon. Avboka eventuella synundersökningar. Andra tips emottages tacksamt.

Nä nu åker glasögonen av.Åter in i dimman. Måste vila så jag klarar morgondagens upptäckter i min nya värld med glasögon. JAG HAR SETT NOG FÖR IDAG!!!!!!