Är det inte roligt att ha gått ner i vikt?

För hundrade gången har jag försökt mig på att gå ner i vikt. Provat olika metoder. Denna gång var det Aftonbladets viktklubb som fick den äran att vara min vägledare. Funkade riktigt skapligt. Det är ju en metod där man i stort sett äter sig smal. Med hjälp av ett dataprogram fyller man i vad man äter och man ser framför sig hur mycket kalorier allt innehåller samt hur mycket man har kvar att äta samma dag. Överskådligt och man får snabbt koll på läget och rent omedvetet börjar man äta hälsosammare för att det skall se snyggt ut i programmet. Man synliggör sina dåliga matvanor. Motionerar man så får man ju naturligtvis äta mera – om man vill förstås.

Det som skilt sig denna gång från alla andra gånger är att det inte skett lika offentligt. Så den dagen jag passerade -10 kilo så blev det offentligt. En av mina vänner frågade om jag inte tyckte det var roligt att ha lyckats gått ner så mycket. När jag fick frågan blev jag helt tyst, funderade en stund. Och svarade sedan. –Nej det är faktiskt inte speciellt roligt.

Jag blev tvungen att försöka förklara mig. Hur kul är det att alltid ha viktproblem? Att ständigt ha en kamp mot fikabröd och annat gott. Att uppleva att man bara behöver titta på en bulle så går man upp två kilo. Att all energi och tid går åt till motionerande – som inte heller är speciellt kul, och planerande av alla måltider. Att äta fem ggr/dag tar sin lilla tid. Och mycket disk blir det. Nu skall jag inte klaga på disken. Jag har ju förmånen att bo ihop med en man ”som är en fena på att diska”.

Går man upp i vikt så är klädbestyren väldigt jobbiga. Alla kläder har ju krympt där i garderoben och man har ju inget att sätta på sig. Att köpa nya känns inte speciellt intressant heller. Stå i en provhytt och se alla skavanker från alla håll och kanter i mycket bra ljussättning. Det är då man frågar sig hur man lyckats skaffa sig en ny karl på gamla dar. Men sen går man ner tio kilo helt plötsligt och samma fenomen händer men åt motsatt håll och det är inte speciellt roligt. Alla kläder fullkomligt hänger på en, likaså vissa kroppsdelar och hela hudkostymen. Den får man ”vika in” på lämpliga ställen. För naturligtvis försvinner inte kilorna där man vill att de skall försvinna. Så att köpa nya kläder känns lika motigt både i plus och minusläge. Sen känns det ju onödigt att lägga pengar på nya kläder för tänk om man kommer att gå ner tio kilo till.

Förra veckan blev jag dock tvungen att köpa en ny BH. Prova BH tillhör verkligen inte min favoritsysselsättning. Där krävs mental förberedelse i timmar innan man tar ett djupt andetag och börjar prova. För oftast när det är dags att köpa nytt av dessa artiklar så har man ju inte en susning om vilken storlek man har. Och hamnar man i en underklädesaffär där de inte ser direkt på formerna vad man behöver då får man prova allt i hela affären. Och det är verkligen inte roligt. Det är fruktansvärt. Det putar ut och väller på helt fel ställen. Och efter ett tag är man helt dyngsvettig. Rena motionspasset. För det ju är en del pyssel innan allt är på plats. Och när man ska ta av dem så underlättar det om man är vig – och det är man ju inte. Brukar säga att jag är vig som ett kylskåp och det säger allt. Att inte armarna hoppar ur led är ju ett under.

Till slut ger man upp och man drar sig till minnes att det var ju en speciell sorts BH som passade mig, och den fanns endast i en underklädesaffär och det var i en helt annan stad. SÅ en annan dag blir man tvungen att masa sig dit och på direkten har de sett vad jag behöver. Namnet på den magiska BH:n är: ”Primadonna”. Just i den stunden känns det faktiskt lite roligt. För det är ju den som får mig att kunna stå rakryggad utan att falla framåt. Det mesta sitter perfekt på plats. Men så kom den lilla tråkiga detaljen – prislappen. Tänkte köpa två stycken i två olika färger... men köpte bara en. För om ifall att jag går ner tio kilo till så kommer jag ju ändå bli tvungen att köpa nya.

Jag brukar säga att man har inte roligare än man gör sig. Men mina hjärnceller tycker inte att det är roligt att behöva tänka på hälsosamt leverne. Nä tacka vet jag att få moffa i sig en stor semla – Det är roligt det!!!Om hjärnan ens  hinner reflektera på hur det smakar och känns vill säga. Antagligen inte. Så då åt man den ändå helt i onödan. Då kan man verkligen fråga sig: Är det roligt eller är det roligt?

 Ja man får ju inte roligare än man gör sig. Och frågan är vad man egentligen håller på med?