Måste erkänna att jag börjar bli lite fundersam över hur min
hjärna är funtad. Jag är ju en väldigt drivande människa som kan göra vad som
helst – bara jag vill. Det sitter verkligen inte fast. Jag har dessutom ett
behov av att ha nån slags kontroll över alla situationer, över ekonomi etc etc.
Men när det gäller mig själv DÅ är alla dessa egenskaper så gott som
bortblåsta.
Vad menar jag nu? Jo ta vikten och ätandet som exempel. Där
finns det några reptilhjärnceller som tar kontrollen bara jag ser en kaka eller
en bulle. Då krävs otroligt engemang, massor av energi att överta kontrollen.
Jag har nu kämpat med den saken i ca sex månader och snart lyckats gå ner tio
kilo. Men det blev en otrolig motgång när december kom med saffransglass,
saffransskorpor och saffranskladdkaka, rödbetssallad, jansons frestelse m.m.
Sen som grädde på moset blev det en utlandsresa med mat och dryckfrosseri. Så
reptilhjärncellerna lyckades se till att jag gick upp fyra kilo. Som jag nu
lyckats kämpa bort igen.
Samtidigt har jag varit inkopplad på förebyggande tandvård.
Att som 50-åring börja tänka om vad gäller tandborstning. Ordspråket att man
inte kan lära gamla hundar sitta är
verkligen sant. Den här stackars tandhygienisten som dessutom är
specialutbildad inom paradontologi. Att hon bara inte ger upp mig är ju ett
under. Hon visar och förklarar precis hur jag skall hålla eltandborsten för att
komma åt varenda fläck på tanden. Men så fort jag stoppar den i munnen har jag
tappat koncentrationen och tänker på nåt helt annat. Jag borstar och borstar.
Men hon blir aldrig nöjd. Nu har jag fått ännu mer borstar att hålla på med. Sk
mellantandsborstar. Olika storlekar i olika färger. Sen ett schema vilken som
skall vara mellan vilken tand. Detta försöker jag att få till en gång per dag.
Sen skall hon begrunda varenda millimeter. Jag tycker att jag lagt ner massor
av tid och energi och varit duktig. Men det tycker inte hon. Hon skrattar av
ren hopplöshet – bara hon ser mig.
Nu kan man ju tro att jag har jättedåliga tänder. Men så är
faktiskt inte fallet. Jag har nästan aldrig hål i tänderna. De ser ganska vita
och fina ut. Problemet är att jag börjat få tandköttsfickor så det finns risk
för tandlossning. Vad är det för hjärnceller som motarbetar mitt målvedvetna
driv i denna fråga? För tandlös vill man ju inte bli. Eller hur?
Samtidigt börjar gamla krämpor göra sig gällande.
Latmaskhjärncellerna. Nattlig värk som beror på att leder hamnat fel, muskler
är för korta etc etc. Hamnade hos naprapat som knådade allt till rätta. Det
small till rejält vill jag lova, när allt föll på plats igen. Så skönt trodde
jag. Nu klarar jag mig ett tag till. Men icke sa Nicke. Nu börjar det roliga
arbetet som mina målvedvetna drivande hjärnceller helt föraktar. Nu skall
muskler töjas och stretchas. Flera gånger per dag. Tror ni att det blir gjort?
Det är som att gå i motvind. Varje strechning upplevs ta timmar istället för
minuter. Naprapaten kommer troligtvis tycka jag gjort min läxa dåligt. Precis
som tandhygienisten.
Hon har inte sagt det rent ut, men jag förstår att jag borde
börja med styrketräning. Alla drivande hjärnceller skriker högt – VILL INTE .
Så istället för att döva mitt dåliga samvete har jag åtminstone börjat simma en
gång i veckan. Mina vilja-simma-hjärnceller är inte lika motarbetande. En sak
är klar. Rom byggdes inte på en dag. Gå ner i vikt, strecha och sköta tänderna
är bara nog – för tillfället. Att man ens kan uppleva att motionera är roligt
är för mig en stor gåta. Ni som har svaret, eller ni som lyckats utrota latmans
och reptilhjärncellerna. Snälla dela med er. Ni kan få överta mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar