Dubbla förgasare

Sånt här kan man ju roa sig med när man väntar på folk som inte kommer i tid och när man själv är nyinvigd i snapchatsvärlden.

Tunggung

 

Ja man får inte roligare än man gör sig - Eller hur?

 

 

Våren är här!

Det är intressant att se vad som händer när våren kommer och dagarna blir längre och ljusare. Helst plötsligt ser man folk i varenda buske. Alla vill helst plötsligt bara vara ute. Folk promenerar, fixar grovsopor, fotar fåglar. Ja energin flödar verkligen. Det är precis som om mänskligheten återuppstår från de döda.

Själv får jag energi att göra saker inomhus. Det man vill få gjort före sommaren. Städa källaren, städa vinden och framförallt iordningsställa den inglasade altanen. Rummet som förlänger både vår och höst. Igår var det över 30 grader varmt på den inglasade altanen. Nästan för varmt. Men då är det bara att öppna en av dörrarna så kommer det genast in lite kallare luft som kyler ner lite. Det är så härligt att kunna sitta i ljuset och värmen och avnjuta middagen. Ett otroligt mysigt extrarum att krypa fram till efter vinterdvalan. Den här årstiden är det ju även dags att påskpynta. Så då får man lite härliga färger att njuta av innan allt börjar grönska utomhus.

Utomhus är det ju fågelkvittrandet som får en att känna sig helt lyrisk. Så vacker musik att lyssna på. Min sambo som tillhört det hårdrockande folket med hög ljudnivå har förstört sin hörsel. Så han hör inte längre fågelkvittret. Så tråkigt att inte kunna höra det.

Katten har också återuppstått. Nu skall han ta igen all tid som han varit inomhus. Han springer in och ut. Däremellan ser man nästan inte skymten av honom. Månaden mars är orolig i sig – så trots att han är kastrerad har han nog kännt av oron att något borde göras. Han är en långhårig katt. Så de få gånger han kommer in och sover, då måste man passa på att ta bort lite tovor i pälsen. Inte alltid det lättaste och inte den populäraste aktiviteten. Rätt som det är skall han förstås visa upp nån mus han har tagit. Då gäller det att vara beredd så att den inte börjar springa lös inomhus. I och för sig är möss lättare att hantera än fåglar. Då blir det riktig kaos.

Det finns en del nackdelar med våren också, som man skulle kunna klara sig utan. Och det är de leriga vägarna som finns på landet. Allt dras in och det blir så skitigt. Att tro att man skall sätta på sig finskor och åka iväg nånstans är bara att glömma. Det kräver planering för att man skall våga visa sig bland folk. Sen är det det dags för fluginvasion. Tusentals ägg kläcks samtidigt och alla vill in på vår altan och sedan in i köket. Det är nog den värsta tiden. För den känns SÅ osmaklig. De ockuperar fönstren. Det blir flugskit och ägg överallt. Det kräver rakblad för att få bort. Sen kommer nästa fluginvasion i samband med att bönderna åker fram och tillbaka med dynga som de har ut på åkrarna. Allt blir dammigt och sandigt. Speciellt utemöblerna som nyss tagits fram och de nytvättade fönstren. Och tvätten man börjat hänga ute. Den är det bara att tvätta om.

Tro vilken fönstertvättarstrategi jag skall köra med i år? Invändigt nu och utvändigt till hösten kanske? Men tro om inte traktorerna åker fram och tillbaka då också för att hämta in höet. Men då luktar det åtminstone inte dynga.

Är det inte roligt att ha gått ner i vikt?

För hundrade gången har jag försökt mig på att gå ner i vikt. Provat olika metoder. Denna gång var det Aftonbladets viktklubb som fick den äran att vara min vägledare. Funkade riktigt skapligt. Det är ju en metod där man i stort sett äter sig smal. Med hjälp av ett dataprogram fyller man i vad man äter och man ser framför sig hur mycket kalorier allt innehåller samt hur mycket man har kvar att äta samma dag. Överskådligt och man får snabbt koll på läget och rent omedvetet börjar man äta hälsosammare för att det skall se snyggt ut i programmet. Man synliggör sina dåliga matvanor. Motionerar man så får man ju naturligtvis äta mera – om man vill förstås.

Det som skilt sig denna gång från alla andra gånger är att det inte skett lika offentligt. Så den dagen jag passerade -10 kilo så blev det offentligt. En av mina vänner frågade om jag inte tyckte det var roligt att ha lyckats gått ner så mycket. När jag fick frågan blev jag helt tyst, funderade en stund. Och svarade sedan. –Nej det är faktiskt inte speciellt roligt.

Jag blev tvungen att försöka förklara mig. Hur kul är det att alltid ha viktproblem? Att ständigt ha en kamp mot fikabröd och annat gott. Att uppleva att man bara behöver titta på en bulle så går man upp två kilo. Att all energi och tid går åt till motionerande – som inte heller är speciellt kul, och planerande av alla måltider. Att äta fem ggr/dag tar sin lilla tid. Och mycket disk blir det. Nu skall jag inte klaga på disken. Jag har ju förmånen att bo ihop med en man ”som är en fena på att diska”.

Går man upp i vikt så är klädbestyren väldigt jobbiga. Alla kläder har ju krympt där i garderoben och man har ju inget att sätta på sig. Att köpa nya känns inte speciellt intressant heller. Stå i en provhytt och se alla skavanker från alla håll och kanter i mycket bra ljussättning. Det är då man frågar sig hur man lyckats skaffa sig en ny karl på gamla dar. Men sen går man ner tio kilo helt plötsligt och samma fenomen händer men åt motsatt håll och det är inte speciellt roligt. Alla kläder fullkomligt hänger på en, likaså vissa kroppsdelar och hela hudkostymen. Den får man ”vika in” på lämpliga ställen. För naturligtvis försvinner inte kilorna där man vill att de skall försvinna. Så att köpa nya kläder känns lika motigt både i plus och minusläge. Sen känns det ju onödigt att lägga pengar på nya kläder för tänk om man kommer att gå ner tio kilo till.

Förra veckan blev jag dock tvungen att köpa en ny BH. Prova BH tillhör verkligen inte min favoritsysselsättning. Där krävs mental förberedelse i timmar innan man tar ett djupt andetag och börjar prova. För oftast när det är dags att köpa nytt av dessa artiklar så har man ju inte en susning om vilken storlek man har. Och hamnar man i en underklädesaffär där de inte ser direkt på formerna vad man behöver då får man prova allt i hela affären. Och det är verkligen inte roligt. Det är fruktansvärt. Det putar ut och väller på helt fel ställen. Och efter ett tag är man helt dyngsvettig. Rena motionspasset. För det ju är en del pyssel innan allt är på plats. Och när man ska ta av dem så underlättar det om man är vig – och det är man ju inte. Brukar säga att jag är vig som ett kylskåp och det säger allt. Att inte armarna hoppar ur led är ju ett under.

Till slut ger man upp och man drar sig till minnes att det var ju en speciell sorts BH som passade mig, och den fanns endast i en underklädesaffär och det var i en helt annan stad. SÅ en annan dag blir man tvungen att masa sig dit och på direkten har de sett vad jag behöver. Namnet på den magiska BH:n är: ”Primadonna”. Just i den stunden känns det faktiskt lite roligt. För det är ju den som får mig att kunna stå rakryggad utan att falla framåt. Det mesta sitter perfekt på plats. Men så kom den lilla tråkiga detaljen – prislappen. Tänkte köpa två stycken i två olika färger... men köpte bara en. För om ifall att jag går ner tio kilo till så kommer jag ju ändå bli tvungen att köpa nya.

Jag brukar säga att man har inte roligare än man gör sig. Men mina hjärnceller tycker inte att det är roligt att behöva tänka på hälsosamt leverne. Nä tacka vet jag att få moffa i sig en stor semla – Det är roligt det!!!Om hjärnan ens  hinner reflektera på hur det smakar och känns vill säga. Antagligen inte. Så då åt man den ändå helt i onödan. Då kan man verkligen fråga sig: Är det roligt eller är det roligt?

 Ja man får ju inte roligare än man gör sig. Och frågan är vad man egentligen håller på med?

Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne

Häromdagen var jag ute och promenerade med en likasinnad kvinna som mig. Vi hamnade så småningom hemma hos mig och pratade om ditt och datt. Kom in på ämnet ”minne”. Vilket gör sig gällande lite nu och då. Hon berättade om sin glömska. Hon hade bla glömt handväskan hos frissan och nycklarna i dörren etc etc.

För mig var det skönt att höra att det inte bara är jag som vimsar runt och inte har riktigt koll. Det kanske är en normal företeelse vid 50-års ålder? Eller är det så att vi som haft lite väl mycket för oss fått lite ”hjärnsläpp” på äldre dar och hjärncellerna vill vila?

Jaja... min lunchgäst for hem och direkt hade jag ett minnesproblem på gång. Jag hittade inte min mobiltelefon. Den var totalt borta. Eftersom åtminstone hon var kvar i mitt närminne och jag trots allt är ganska kreativ att lösa problem så kom jag på den geniala idén att om jag kontaktar henne via internet och datorn så kan jag ju be henne ringa. Vilket hon gjorde.

Tror ni hon skrattade när jag till slut hörde telefonen och svarade? Den låg i ett rum som jag knappt minns att jag varit i det senaste dygnet. Och jag kan ju säga att det bara var tur att jag hade ljudet på över huvudtaget. Brukar nämligen stänga av ljudet på mobilen nattetid. Och glömmer sedan att slå på det.

Upptäckte sedan att hon glömt sina gångstavar kvar på verandan som jag i min tur lovade lämna tillbaka när jag for förbi. Tror ni jag kommit ihåg det?

Det är en hel del att komma ihåg att göra. Jag har alltid skrivit komihåglappar vad som skall göras. Det är nån slags inre tillfredställelse att stryka det som blivit gjort. Nu för tiden tycker jag att lapparna bara blir längre och längre. Stryker man en sak så har man hunnit skriva dit fyra nya saker som skall göras. Inte alls tillfredställande med andra ord. Funderar istället på att börja skriva en lista på allt man gör istället för det som är ogjort – för att se att det verkligen blivit något gjort. Men risken är att man glömmer skriva på den där listan i alla fall så äsch då – jag struntar i det.

Nu handlar det inte bara om minnet utan den kvinnliga egenskapen att krångla till allt man håller på med. Det blir liksom inte fokus på en enda sak utan under tiden man gör något dyker det upp nåt annat man borde gjort eller man glömt bort. Ett konkret  exempel: Nu skall jag städa ur  besticklådorna. Jag har tre lådor så det borde ju inte vara så svårt. Till saken hör att det även behöver rensas bort lite eftersom det knappt går att stänga dem.

Då börjar man... några slevar vispar kastrullunderlägg rensas bort. Men istället för att slänga dem så skall jag lägga dem i en låda på vinden till sonen där vi samlat ihop köksutrustning tills det är dags att flytta hemifrån. Hur tror ni det ser ut på vinden? Där ligger ju lådan med gardiner jag inte visste vad jag hade lagt. Jag hade ju lovat dottern att hon skulle få ett par gardiner. Så DÅ börjar jag packa upp lådan och hittar ju massor av roliga saker som jag saknat. Bla en lampa. Som jag tar med mig ner i köket. Ställer den på bordet och börjar leta glödlampor. Inser att jag glömt köpa just den sorten som behövdes. Slår en blick på klockan och inser att det är dags att börja laga middag. Några timmar senare inser jag  att besticklådorna hann jag inte städa klart. I sängen i sovrummet ligger vispar od. Dörren till vinden hade jag glömt stänga så det var lite väl kallt på övervåningen. Och vad sjutton la jag gardinerna? Och diskbänken är full av disk efter matlagningen.

Vore nog på sin plats att skriva följande på en komihåglapp: ”Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne”. Vad man nu skall ha den lappen till kan man ju undra.

 

Hur sjutton är min hjärna funtad?

Måste erkänna att jag börjar bli lite fundersam över hur min hjärna är funtad. Jag är ju en väldigt drivande människa som kan göra vad som helst – bara jag vill. Det sitter verkligen inte fast. Jag har dessutom ett behov av att ha nån slags kontroll över alla situationer, över ekonomi etc etc. Men när det gäller mig själv DÅ är alla dessa egenskaper så gott som bortblåsta.

Vad menar jag nu? Jo ta vikten och ätandet som exempel. Där finns det några reptilhjärnceller som tar kontrollen bara jag ser en kaka eller en bulle. Då krävs otroligt engemang, massor av energi att överta kontrollen. Jag har nu kämpat med den saken i ca sex månader och snart lyckats gå ner tio kilo. Men det blev en otrolig motgång när december kom med saffransglass, saffransskorpor och saffranskladdkaka, rödbetssallad, jansons frestelse m.m. Sen som grädde på moset blev det en utlandsresa med mat och dryckfrosseri. Så reptilhjärncellerna lyckades se till att jag gick upp fyra kilo. Som jag nu lyckats kämpa bort igen.

Samtidigt har jag varit inkopplad på förebyggande tandvård. Att som 50-åring börja tänka om vad gäller tandborstning. Ordspråket att man inte kan lära gamla hundar sitta  är verkligen sant. Den här stackars tandhygienisten som dessutom är specialutbildad inom paradontologi. Att hon bara inte ger upp mig är ju ett under. Hon visar och förklarar precis hur jag skall hålla eltandborsten för att komma åt varenda fläck på tanden. Men så fort jag stoppar den i munnen har jag tappat koncentrationen och tänker på nåt helt annat. Jag borstar och borstar. Men hon blir aldrig nöjd. Nu har jag fått ännu mer borstar att hålla på med. Sk mellantandsborstar. Olika storlekar i olika färger. Sen ett schema vilken som skall vara mellan vilken tand. Detta försöker jag att få till en gång per dag. Sen skall hon begrunda varenda millimeter. Jag tycker att jag lagt ner massor av tid och energi och varit duktig. Men det tycker inte hon. Hon skrattar av ren hopplöshet – bara hon ser mig.

 

Nu kan man ju tro att jag har jättedåliga tänder. Men så är faktiskt inte fallet. Jag har nästan aldrig hål i tänderna. De ser ganska vita och fina ut. Problemet är att jag börjat få tandköttsfickor så det finns risk för tandlossning. Vad är det för hjärnceller som motarbetar mitt målvedvetna driv i denna fråga? För tandlös vill man ju inte bli. Eller hur?

Samtidigt börjar gamla krämpor göra sig gällande. Latmaskhjärncellerna. Nattlig värk som beror på att leder hamnat fel, muskler är för korta etc etc. Hamnade hos naprapat som knådade allt till rätta. Det small till rejält vill jag lova, när allt föll på plats igen. Så skönt trodde jag. Nu klarar jag mig ett tag till. Men icke sa Nicke. Nu börjar det roliga arbetet som mina målvedvetna drivande hjärnceller helt föraktar. Nu skall muskler töjas och stretchas. Flera gånger per dag. Tror ni att det blir gjort? Det är som att gå i motvind. Varje strechning upplevs ta timmar istället för minuter. Naprapaten kommer troligtvis tycka jag gjort min läxa dåligt. Precis som tandhygienisten.

Hon har inte sagt det rent ut, men jag förstår att jag borde börja med styrketräning. Alla drivande hjärnceller skriker högt – VILL INTE . Så istället för att döva mitt dåliga samvete har jag åtminstone börjat simma en gång i veckan. Mina vilja-simma-hjärnceller är inte lika motarbetande. En sak är klar. Rom byggdes inte på en dag. Gå ner i vikt, strecha och sköta tänderna är bara nog – för tillfället. Att man ens kan uppleva att motionera är roligt är för mig en stor gåta. Ni som har svaret, eller ni som lyckats utrota latmans och reptilhjärncellerna. Snälla dela med er. Ni kan få överta mina.

Gå omkring och sola när man kan ligga still och bara njuta - Nej tack!

Nyss hemkommen från en resa på Gran Canaria med många olika känslosvallningar. Orsaken till resan var att vi skulle fira min far som fyllde 70 år. Resan började inte så bra. Flygplanet som vi skulle åka med vågade ej landa på Midlanda utan valde Arlanda istället. Så där satt vi på flygplatsen i flera timmar innan de tagit beslut om vad de skulle göra. Det blev att åka buss till Arlanda och sedan fick vi vänta där resten av natten och kom iväg 13 timmar senare än beräknat. Man var ganska mör efter en sömnlös natt när man till slut landade på Gran Canaria. Hela första dagen gick man mest i ett komastadie. Och man somnade ovaggat alldeles för tidigt. Så i praktiken så blev det två dygn som gick till spillo på resan som skulle vara i en vecka.

Jaja de fem återstående dagarna på resan blev i alla fall bra. Vi var tre generationer som firade min pappa. Kvällen till ära hamnade vi på en Tapasrestaurang. Det blev en intressant beställning av olika rätter. De rekommenderade att vi skulle ta in sex olika rätter och dela på. Men min söte far ville ha ”riktig mat”. Han förstod inte att allt var riktig mat. Han ville ju ha sin tallrik ifred. Slutade med att han inte ”ville vara med”. Det var en salig blandning av svengelska/spanskadiskussioner. Rena cirkusen var det innan vi fick in alla tallrikar och alla visste hur och vad de skulle äta. Det var nästan så att ”Sällskapsresan” låg i lä. Vi borde filmat hela tillställningen.

Vi bodde alla på olika lägenhetshotell så resten av kvällarna turades vi om att åka till varandras hotell och äta på respektive hotells restaurang. På vissa var det buffé. Och då äter man ju hur mycket som helst. Ja till saken hörde att vi även åt rejäla luncher. När en i sällskapet kände sig hungrig så kunde ju övriga inte bara sitta och titta på när den personen åt. Det slutade alltid med att att alla åt en rejäl lunch också.

På vårt hotell hade vi ju dessutom världens största frukostbuffé också. Nu gjorde vi ju lite annat än bara åt. Även om man inte kan tro det. Vi drack ju också. Men det går vi inte in på i detalj. Vi hann med en hel del timmar på stranden också mellan allt ätande och drickande.

På stranden var det inte riktigt som förr i tiden då alla låg still och solade. De flesta promenerade fram och tillbaka på den fem kilometer långa stranden. Rena lämmeltåget.

Med vårt matfosseri hade vi naturligtvis behövt haka på lämmeltåget. Men det hade nog behövts fler än fem dagar för att jag ens skulle vänja mig vid tanken. Lat som man är av naturen. Gå och sola när man kan ligga still och bara njuta. Nej tack!!!

Nu kunde vi ju inte umgås med släkten varenda minut. Utan den yngre generationen valde att  åka till ett stort vattenland och leka en dag. Då passade mellangenerationen (dit tillhörde jag och min sambo) på att åka till en park med massor av olika shower. En delfinshow samt tre shower med vilda fåglar. Bla örnar. Det var mäktigt att se och framför allt annorlunda.

Fem dagar gick naturligtvis lite väl fort. Men resebolaget och våra försäkringar kompenserade oss med många tusenlappar pga förseningen. Så innan vi ens packat ur resväskorna hade vi bokat en ny resa igen. Väldigt passande blev det också eftersom det var halva priset – Happy Hour på resorna just dessa beställningsdagar. Så nu är det bara att tvätta kläder och lägga tillbaka dem i resväskan igen, för om två månader bär det av igen. Och den här gången följer dotten med sambo med. De hade ej möjlighet att åka med på denna resan som var.

Snacka om att vi blivit drabbade av resdjävulen. Men avsevärt bättre än att bli drabbad av speldjävulen i alla fall. Då får man ju åtminstone valuta för pengarna med en del upplevelser att minnas. Tills dess får det bli pannkaka, dietnudlar och korv till middag.

En dag kommer ålderdomen

När man kommer i 50-årsåldern börjar man inse att man inte är odödlig. Helt plötsligt inser man att många i ens egen ålder drabbas både av sjukdom och dödsfall. Eftersom jag jobbar inom äldreomsorgen så har jag fått en arbetskada – att jag alltid läser dödsannonser. Det gör ju att man blir ännu mer medveten om att man aldrig vet vad som händer imorgon.

Nu är jag tack och lov ingen person som går och oroar mig för vad som kan hända imorgon. Men ibland händer det ju saker som ändå får en att stanna upp och få sig en tankeställare.

Som ung jobbade jag många år med sk kvotflyktingar. Det var flyktingar som FN valt ut och ansett att de behövde få en fristad i vårt land. Jag fick ofta uppdraget att åka och hämta dessa människor på flygplatsen direkt när de kom. Det slog mig då att de knappt hade någon packning med sig. Varje gång dök frågeställningen upp i mina tankar: ”Vad skulle jag  packa med mig om jag var tvungen att fly ikväll?” Jag vet att jag tänkte – foton på min familj. Idag skulle jag säkert tänka: mobiltelefonen. Där finns ju möjligheten till att även hålla kontakt med familjen.

För en tid sen minns jag att det var tidningsrubriker om en hemlös som hade en mobiltelefon. För det kunde man väl inte ha om man skulle klassas som hemlös. Likadant är det nu vad gäller flyktingar och mobiltelefon. En flykting skall väl inte ha en mobiltelefon. Då är det väl ingen riktig flykting. Jag är ganska säker på att blev jag både hemlös och flykting så skulle de flesta ta med sig sin mobiltelefon.

Åter till ålderdom och sjukdom. Att acceptera att man inte klarar av att sköta sig själv i olika situationer måste vara väldigt frustrerande. Det säger ju sig själv. Att tvingas vara beroende av andra människor och kanske inte ens ha förmågan kvar att kunna förmedla sin egen vilja.

Tänk er in i situationen och känslan första gången du måste blotta ditt kön för att du inte klarar av dina toalettbestyr och hygien själv.  Så förnedrande! Vi som jobbar med detta dagligen år ut och år in gör ju detta på rutin och det känns inte alls konstigt. Det är ju vår arbetsuppgift. Men även vi kommer eventuellt att så småningom att hamna i denna obehagliga intima situation.

Sen återstår ju vikten av att de som skall hjälp oss att de vet vad vi har för historia och ev önskemål. Nuförtiden finns ju det sk ”vita arkivet” – där det är meningen att man skall skriva upp hur man önskar ha det när man avlidit. Varför inför vi inte ett ”levande arkiv” där vi årligen uppdaterar var vi gör, vad vi tycker om för mat, vilka hobbies, vilka tv-program etc som vi vill se. För att underlätta en ev kommande vård. Kanske även en bra handledning för anhöriga som inte har full koll också. I mitt levande arkiv skall jag förvara mina fotoböcker som jag börjat sammanställa. Så man kan minnas tillbaka vad man en gång varit med om. Underlättar ju även samtalsämnen.

När det gäller mig så kan jag på rak arm utan större tankeverksamheter säga följande. Jag vill ha sovmorgon varje morgon och jag vill vara uppe sent på kvällarna. Jag vill ha en STOR nattblöja så det inte blir någon olycka i sängen. Skulle jag av någon outgrundlig anledning tappa matlusten så ge mig Janssons Frestelse – minst en gång i veckan. Lever äter jag absolut inte. Till jul vill jag ha amaryllisar. De tycker jag är SÅ vackra. Och Tulpaner. Till jul – röda så klart. Men resten av året olika färger. Utanför fönstret vill jag ha min fågelsnurra där jag får mata fåglarna. Jag vill nog ha möjlighet att ha en katt till sällskap också. För man behöver få beröring och värme och gosa även om man blir gammal och sjuk.

Och mobilen förstås- vår nya livlina- som säkert bytt teknisk skepnad och heter något annat om man får leva ett tag till. Den måste man ha för att ha kontakt och se vad som händer med barnbarnen. – Om man nu hinner få några vill säga.

I övrigt kommer jag nog att bli en krävande vårdtagare. Om jag nu har förmågan att förmedla min vilja. Men den egenskapen tror jag inte försvinner i första taget.

 

 

 

Nä nu tror jag att satsiga jag embrejsar twerkandet för att carpa

Svenska språket har utökats med 40 nya ord på 2013 års nyordslista. Tro om det är nåt av orden man själv använder sg av? Antagligen inte. Alla nymodigheter brukar ta flera år för mig att ta till mig. Och när det gäller vissa ord tror jag faktiskt att de kan vara övergående. Dvs de kom, men stannade ej. Här nämner jag lite om tolv av dessa fyrtio nyord.

Snippgympa
Ja det kan man ju förstå att det är samma sak som knipövningar. Låter dock lite på barnnivå. Och barn behöver ju knappast hålla på med det. Det är ju vi gamla kärringar som har fått några barn som behöver hålla musklerna där nere i trim för att slippa inkontinens.

På tal om inkontinens så är det väldigt mycket riktad reklam på det social mediet facebook. Skriver du om en katt så kommer det genast upp reklam om olika kattprodukter. Beställer du damkläder dyker det genast upp flera olika företag som säljer damkläder. För att sedan inse att de även snappat upp storleken på mina underkläder. Mitt från ingenstans utan koppling dyker det helst plötsligt upp bla reklam för inkontinensskydd. Hm... den riktade reklamen måste bero på att det snappat upp min ålder. För även om jag hade haft behovet hade jag knappast skrivit om det på internet. Men men de kanske visste före mig om att jag tänkte skriva det här och ny i NordSverige. Lite skrämmande att se hur de tror sig ha koll på mig och mina eventuella behov.

 När vi ändå befinner oss på Facebbok så kan vi ju nämna det nya ordet Klicktivism; Aktivism bestående av att skriva under upprop på webbplatser, klicka ”gilla” på Facebook och liknande. Ja mycket klickande blir det med musen (datormusen alltså) – nästa år kanske vi har vidareutvecklat ordet till Snippklick. För nån snoppgympa lär det väl aldrig bli fråga om.

Otrohetskontroll: Övergrepp där en kvinnas underliv kontrolleras under förevändning att avslöja sexuell aktivitet. Ännu ett kvinnligt ord. För det är väl ingen risk att vi skulle komma på ett sådant kränkande ord i manligt sammanhang. Tack och lov har Högsta Domstolen till slut bestämt att detta är ett övergrepp, våldtäkt. Från början ansågs det inte vara ett sexalbrott eftersom syftet inte var sexuellt.

Nätvandra och Torgänga

Nätvandrare söker upp unga på nätet för att kunna ge stöd

Torgängare är en person som är inhyrd för att skapa bilden av ett myllrande folkliv på ett torg

Nä nu tror jag att satsiga jag embrejsar twerkandet för att carpa.

Satsig: Ambitiös, Embrejsar: anammar eller omfamnar, Twerkar: intensivt skaka rumpa i takt till musik. Carpa: passa på att njuta av något medan tillfälle ges

Men ett tips behåll kläderna på, även om det bara är din pojkvän som finns i närheten. Det finns risk att han har Mobilmissbruk (ohälsosamt beroende av mobiltelefon) och fotar dig med mobilen för att sedan när det tar slut genomföra Hämndporr (Naken- eller sexbilder som publiceras på internet som en hämnd mot en tidigare partner) samtidigt som han kjolprotesterar. (Protest mot att kortbyxor inte är tillåtna arbetskläder, där män i stället klär sig i kjol i sommarhettan) Ooooops – blev ett manligt ord till slut. För kvinnor som både kan ha och får ha kjol kan ju inte behöva kjolprotestera.