Nu var det dags att kasta skygglapparna och våga inse och acceptera att jag måste göra något åt synproblemen. Hade slutat läsa för länge sedan, armarna räckte ju ändå inte till. På jobbet såg jag knappt rutorna jag skulle signera mina initialer i när jag delade ut mediciner.
Så jag hamnade till slut hos en optiker. Samma dag jag var där, gick jag omkring med en tröja ut och in hela dagen utan att märka nåt. Så det var väl verkligen dags.
Jag hade under flera år provat olika styrkor på billigare varianter av läsglasögon – men det kändes aldrig riktigt bra. Efter synundersökningen förstod jag varför. Synen skiljde ju sig rejält på båda ögonen.
Då återstod beslutet om jag skulle skafffa linser eller glasögon. Linser var inte att tänka på. Att börja fippla med sånt när man snart är femtio år. Nej nej nej. Jag skulle ju tappa bort dem direkt eftersom jag inte ens skulle se dem. Sånt skall man nog börja med som ung innan man blivit halvblind och innan man börjar bli gammal och småförvirrad.
Okej då återstod bara alternativet glasögon. Progressiva eller enbart läsglasögon? Efter att ha provat och tappat bort åtskilliga billiga läsglasögonvarianter kändes alternativet progressiva bättre. Dvs att alltid kunna ha dem på. Risken att tappa bort dem är ju lite mindre då.
Igår var de klara för hämtning. Så nu går jag här och verkligen känner mig som en ”Tant Monica”. Förutom det tantaktiga utseendet så beter jag mig väldigt konstigt – lite robotaktigt. Måste nicka och vrida huvudet hit och dit för att ”få in skärpan”. Någon sa att det tar ca två veckor innan hjärnan vänjer sig med glasögonen.
Har insett att det är mycket man måste vänja sig med. Att synedsättningen kommer med åldern går att acceptera. Men att man helt plötsligt SER alla andra ålderstecken känns inte riktigt lika roligt. Hade ingen aning om vad mycket huden hade åldrats och oj vilka långa ”skäggstrån” som växer på halsen och nu ser man även tendensen till mustach. Att jag var så fjunig hade jag ingen aning om. Och de grå hårstråna som lyser igenom hårtoningen.
Jag har alltid sagt att man blir inte äldre än man gör sig. Men att stå framför spegeln i dag framkallar helt andra tankar...
Dottern som för tillfället var på besök och som håller på att plugga bildjournalistik var naturligtvis snabb att fotografera min nya look med glasögon och lägga ut på Internet.
De snälla kommentarerna bland nära och kära hade man naturligtvis klarat sig utan. ”Vad är det där för en tant?” Måste folk vara så ärliga?
Det här är ju rena ålderschocken. Här har jag gått i flera år. Lyckligt ovetande och ingen har sagt något. Och frågan hur man lyckats få en ny karl på kroken är ju riktigt befogad. Har dock insett svaret. Han är också halvblind. Ja hörrni.nu gäller det att göra allt för att behålla honom. Se till att han fortsätter att förbli halvblind. Hur? Får se till att han inte har råd att köpa glasögon. Avboka eventuella synundersökningar. Andra tips emottages tacksamt.
Nä nu åker glasögonen av.Åter in i dimman. Måste vila så jag klarar morgondagens upptäckter i min nya värld med glasögon. JAG HAR SETT NOG FÖR IDAG!!!!!!
Här har vi satt upp bården också...
