Nostalgitripp i ungdomens äventyrliga dagar

Dottern har nyss fyllt 20 år och man får lite smått panik över vad tiden och livet tog vägen. Jag funderade över vad jag själv gjorde när jag var i den åldern. Förruttom att jag jobbade mycket så var det alltid resor inplanerade.

När jag började tänka på alla dessa resor så hamnade jag på vinden och rotade fram gamla dagboksanteckningar och fotoalbum. Hittade en intressant pärm från 1984. Den handlade om när jag var ute och tågluffade i Europa med min kompis Gun. Vi var ute en hel månad. Det kostade bara 1285:-

Nu för tiden hör man sällan att ungdomen är ute och tågluffar. Inte så konstigt faktiskt. Världen har ju blivit så mycket råare och farligare.

Det var en resa som man alltid kommer att minnas. Första "riktiga" resmålet var Paris. Hade fått tips om att det fanns billigt boende i kvarteret Latino. Så efter en del sttrul hittade vi till slut dit. Kom snabbt underfund med att fransmännen inte var så sugna på att prata engelska... och vi kunde ju inte franska så det blev mycket kroppspråk istället.

Nu hade vi oturen att det visadae sig att det var något speciellt evenemang i Paris just detta dygn så precis alla boendealternativ var upptagna.

Ja vad gör man, kvällen börjar bli sen, man befinner sig i Paris och vet inte var man skall spendera natten. Vi hade naturligtvis tält med oss. Så vi bestämde oss för att ta Metron (tunnelbanan) till en slutstation och tälta någonstans i utkanten av Paris.

Vad vi inte visste var att det var sista tunnelbanan som gick för den kvällen. Och slutstationen var centrum. Hm... där stod vi på en slummig tunnelbanestation mitt i centrala Paris - mitt i natten. Jag lovar att de människor som fördrev sin tid där inte var de människor som vi ville tillbringa natten med. Så när det kom fram en arabisktalande man och undrade om vi hade någonstans att bo. Så var det ett självklart val att följa med honom istället för att stanna i tunnelbanan.

Han släpade med oss till ett slumkvarter till ett hotell där det kryllade av kackerlackor. Vad skulle vi göra? Vi hade liksom inga val. Var skulle vi ta vägen? Så vi tog in på hotellet. Men naturligtvis hade den arabisktalande mannen tänkt övernatta tillsammans med oss. Men det hade inte Monica tänkt. Så jag morskade till och började fösa ut honom. Det hade han nog inte förväntat sig och blev väldigt nervös av att befinna sig i underläge med två bestämda kvinnor från Sverige. Han fipplade till dörren så den råkade gå i baklås. TYPISKT!! Så fram ur mina gömmor tog jag en stor kniv. Då blev han så rädd så han bara skakade. Jag tog kniven och lirkade upp låset och föste ut karlen.

Naturligtvis funderade vi på att sticka därifrån... men eftersom vi inte hade lust att gå ut i slumkvarteren valde vi ändå att stanna kvar. Trots en sömnlös natt bland kackerlackorna och en baktanke om att mannen kanske skulle komma tillbaka med ytterligare sällskap så var det med facit i hand ett klokt val. Så nästa dag var det full rulle med att upptäcka Paris alla sevärdheter. Resan fortsatte sedan mot Portugal och sedan till Marocko. Åkte tåg 40 mil in i landet. Hamnade i Marrakesch där vi fick en smärre kulturchock för att sedan återvända och liftade hem längs hela Spaniens kust. Det kanske jag berättar om en annan gång när jag blir på nostalgiskt humör. Eller annars får ni komma hem över en kopp kaffe och läsa pärmen själva.

Fem år senare födde jag min nuvarande dotter. Men innan dess hann jag med att åka till Libanon och jobba i palestinska flyktingläger. Och nu tjugo år senare bor jag i en liten by i Höga Kusten och är på gång att stapla årets ved. Sonen har fått en läxuppgift att berätta på engelska hur han tror att hans liv ser ut om tio år. Skall bli spännande och se vad som kommer att stämma. Det är bara att börja invänta barnbarnen antar jag.