Vårvindar friska… ingen ro och ingen vila – hör jag någon viska…

Pang Bom och helt plötsligt är snön borta. I och med det är det dags att vakna ur vinterdvalan. Varje år när snön smälter bort blir man lika förvånad över allt konstigt ”skräp” som finns därunder. Och det är absolut inget man minns att det fanns där innan.

I år var det en hel hög med brädor. Egentligen inte så konstigt eftersom jag håller på med ett altanbygge. Men jag kände mig så säker på att jag städade bort allt sådant bråte innan snön kom. Jaja det var bara att plocka och kasta på den stora högen som skulle brännas.

Så i helgen bestämde kärleken och jag att nu skulle det ske. Högen skulle brännas. Det blev en mysig kväll där vi satt och vaktade och lyssnade på den sprakande elden med ett glas vin i handen. För säkerhetsskull vattnade vi både tak och väggar på ladugården som egentligen låg alldeles för nära. Elden pyrde i flera dygn efteråt.

Ja eld har man respekt för. För ca femton år sedan var det nära att vårt hus kunde ha brunnit. Vi hade precis skaffat oss en kattunge. Vi hade bett grannarna titta till den och mata den eftersom vi skulle vara bortresta över natten. När de kom betedde sig katten väldigt märkligt. Den gjorde allt för att påkalla deras uppmärksamhet och försöka få dem att gå in i sovrummet. Till slut gick de dit. Där hade katten lyckats dra omkull en fönsterlampa som slagit på. Den låg i sängen och där hade den börjat bränna hål på både lampskärm och överkast. Det hade börjat pyra. De kom verkligen i grevens tid och avbröt den påbörjade branden. Hade de kommit någon timme senare hade det säkert redan varit en eldsvåda. Denna episod visar att djur är kloka.

Med våren kommer känslan att man bara vill vara ute. Rent praktiskt innebär det även en massa jobb. Efter höstens motorsågande i skogen påmindes jag plötsligt om att där ute ligger det en hel del ved att ta rätt på. Vid närmare titt inser man att det är en hel del och tyvärr ligger det mesta ganska svåråtkomligt. Herre Gud skall man vara tvungen att dra det för hand till närmsta väg 50-100 m. I en icke promenadvänlig miljö måste tilläggas. Ris till förbannelse att snubbla och fastna i. När man sådana här gånger inser fakta så börjar tankarna snurra. Vill jag hålla på med sånt här egentligen? Men präktig som man är så biter man ihop. Två årsförbrukningar av ved MÅSTE man ju bara ta rätt på. Här finns en hel del pengar att spara på elräkningen.

Med kärlekens kontaktnät så var problemet löst i en grisblink. Vi skall få låna en fyrhjuling med någon slags draganordning som man kan dra älgar med. SÅ nu är det bara att hålla tummarna att det funkar med träd också. Och sedan återstår bara att få eländet hemtransporterat till gården.

Där återstår nästa projekt… att laga kapen. Smartskaftet Monica har ju sett till att fixa jordfelsbrytare högt och lågt. Rent praktiskt innebär det att den inte accepterar den gamla kapens eldragning. När det är åtgärdat är det BARA att ställa sig att kapa. Tack och lov är veden inte så grov så vi slipper nog klyvningen. Sen skall det slitas och släpas till vedboden där den skall staplas. Men först MÅSTE golvet i vedboden lagas. För att kunna göra det måste fjolårets ved som finns kvar där transporteras till källaren och staplas där. Troligtvis med skottkärra. Vedbacken är lerig så det är inte det enklaste att dra skottkärror där fram och tillbaka. Tack och lov är källaren åtminstone hel. Där finns bara risk för sorkpest. (Det vet vi sedan tidigare)

Ja vad skall man ha en altan till? Vem har tid att sitta och njuta på den? Frågan är om vi ens har tid att bygga den klart. Även årets semester, som fjolårets är räddad. Detta är tjusningen med livet på landet. Man blir aldrig sysslolös.