En dag kommer ålderdomen

När man kommer i 50-årsåldern börjar man inse att man inte är odödlig. Helt plötsligt inser man att många i ens egen ålder drabbas både av sjukdom och dödsfall. Eftersom jag jobbar inom äldreomsorgen så har jag fått en arbetskada – att jag alltid läser dödsannonser. Det gör ju att man blir ännu mer medveten om att man aldrig vet vad som händer imorgon.

Nu är jag tack och lov ingen person som går och oroar mig för vad som kan hända imorgon. Men ibland händer det ju saker som ändå får en att stanna upp och få sig en tankeställare.

Som ung jobbade jag många år med sk kvotflyktingar. Det var flyktingar som FN valt ut och ansett att de behövde få en fristad i vårt land. Jag fick ofta uppdraget att åka och hämta dessa människor på flygplatsen direkt när de kom. Det slog mig då att de knappt hade någon packning med sig. Varje gång dök frågeställningen upp i mina tankar: ”Vad skulle jag  packa med mig om jag var tvungen att fly ikväll?” Jag vet att jag tänkte – foton på min familj. Idag skulle jag säkert tänka: mobiltelefonen. Där finns ju möjligheten till att även hålla kontakt med familjen.

För en tid sen minns jag att det var tidningsrubriker om en hemlös som hade en mobiltelefon. För det kunde man väl inte ha om man skulle klassas som hemlös. Likadant är det nu vad gäller flyktingar och mobiltelefon. En flykting skall väl inte ha en mobiltelefon. Då är det väl ingen riktig flykting. Jag är ganska säker på att blev jag både hemlös och flykting så skulle de flesta ta med sig sin mobiltelefon.

Åter till ålderdom och sjukdom. Att acceptera att man inte klarar av att sköta sig själv i olika situationer måste vara väldigt frustrerande. Det säger ju sig själv. Att tvingas vara beroende av andra människor och kanske inte ens ha förmågan kvar att kunna förmedla sin egen vilja.

Tänk er in i situationen och känslan första gången du måste blotta ditt kön för att du inte klarar av dina toalettbestyr och hygien själv.  Så förnedrande! Vi som jobbar med detta dagligen år ut och år in gör ju detta på rutin och det känns inte alls konstigt. Det är ju vår arbetsuppgift. Men även vi kommer eventuellt att så småningom att hamna i denna obehagliga intima situation.

Sen återstår ju vikten av att de som skall hjälp oss att de vet vad vi har för historia och ev önskemål. Nuförtiden finns ju det sk ”vita arkivet” – där det är meningen att man skall skriva upp hur man önskar ha det när man avlidit. Varför inför vi inte ett ”levande arkiv” där vi årligen uppdaterar var vi gör, vad vi tycker om för mat, vilka hobbies, vilka tv-program etc som vi vill se. För att underlätta en ev kommande vård. Kanske även en bra handledning för anhöriga som inte har full koll också. I mitt levande arkiv skall jag förvara mina fotoböcker som jag börjat sammanställa. Så man kan minnas tillbaka vad man en gång varit med om. Underlättar ju även samtalsämnen.

När det gäller mig så kan jag på rak arm utan större tankeverksamheter säga följande. Jag vill ha sovmorgon varje morgon och jag vill vara uppe sent på kvällarna. Jag vill ha en STOR nattblöja så det inte blir någon olycka i sängen. Skulle jag av någon outgrundlig anledning tappa matlusten så ge mig Janssons Frestelse – minst en gång i veckan. Lever äter jag absolut inte. Till jul vill jag ha amaryllisar. De tycker jag är SÅ vackra. Och Tulpaner. Till jul – röda så klart. Men resten av året olika färger. Utanför fönstret vill jag ha min fågelsnurra där jag får mata fåglarna. Jag vill nog ha möjlighet att ha en katt till sällskap också. För man behöver få beröring och värme och gosa även om man blir gammal och sjuk.

Och mobilen förstås- vår nya livlina- som säkert bytt teknisk skepnad och heter något annat om man får leva ett tag till. Den måste man ha för att ha kontakt och se vad som händer med barnbarnen. – Om man nu hinner få några vill säga.

I övrigt kommer jag nog att bli en krävande vårdtagare. Om jag nu har förmågan att förmedla min vilja. Men den egenskapen tror jag inte försvinner i första taget.