När anser man sig själv vara gammal och när anser andra att man är gammal?

Jag utbildade mig till undersköterska som 16-åring. När vi då studerade äldrevård bjöd vi in en pensionärsförening till skolan. Då tyckte man att de som kom verkade så gamla. Men när man hörde pensionärerna prata om de gamla som bodde på ”hemmet” så insåg man att man kanske aldrig riktigt anser sig gammal. Det finns ju alltid de som är äldre. (förhoppningsvis)

Själv har jag nog förträngt att åren går… man märker att tiden flygit iväg när man ser hur barnen helt plötsligt växt upp. Man ser rynkorna och gummhullet hägra… men sinnet är ju fortfarande detsamma, i alla fall till viss del. Att skaffa barn innebär att man blivit mognare och mer ansvarstagande. Vilket en del kanske tolkar som gammalt och präktigt. De gråa håren kan man ju färga bort.

Jag har alltid sagt att man inte blir äldre än man gör sig. Kan stämma till en viss del. Lättare att leva upp till om man får vara frisk och alert. Nu för tiden är många 70-åringar pigga som nötkärnor och de är väldigt ungdomliga.

Men med åldern kommer krämporna, synen försämras avsevärt, likaså hörseln. Många blir glömska och förvirrade. De får problem med närminnet.

Synförsämringen börjar redan i 40-års åldern om man nu inte fått sådana problem tidigare. Och det vill man inte erkänna varken för sig själv eller någon annan att man ser dåligt. Har införskaffat mig en hög läsglasögon som jag har utspritt här och där. Men när jag behöver dem så hittar jag dem ändå inte. Så det är väl bara att inse att närminnesproblematiken redan gjort sig gällande.

Men inte känner jag mig gammal för det. Hur vet man att man är gammal? Någon sa att man är gammal när man slutar blicka framåt. Det ligger nog mycket i det. Medelåldern är den tid man med nostalgi blickar bakåt… så det är väl då det börjar, själva åldrandet.

Jag hittade en rösttävling på Internet i ämnet: ”Vad är värst – barn eller gamlingar?”
Barn är högljudda, skriker, snorar, slåss och visar ingen respekt för någon.Gamlingar är fula, långsamma, klagar och vägrar leva i nuet.

Tro hur gammal personen ifråga var som skrev ovanstående? Luktar som en irriterande ungdom i övre tonåren. Då kan man ju undra vad är en tonåring?

Före rockens intåg i världen fanns tonåringarna inte över huvudtaget. Då blev man vuxen efter konfirmationen. Nu blir man inte vuxen förrän man kan försörja sig själv. Har man tur sker det tidigare än i 40-årsåldern. För då inträder medelåldern. I tonåren hägrar hormonbomberna som åter gör sig gällande i kvinnans klimakterie eller i mannens 50-årskris. Överlever man den så kanske det blir lugnt när man blir pensionär. Men det är DÅ man skall ha tid att hinna göra allt man inte hunnit tidigare. Men då har man inga pengar…

Avslutningsvis i detta ålderssammanhang måste jag nämna något som jag säkert tidigare nämnt. När jag får några år sedan sa till sonen: ” Nu får du komma och hjälpa din gamla mamma” och han då svarade: ”Mamma du är inte gammal du är bara galen”

Så det kanske är så att ju knäppare man är desto ungdomligare anser barnen att man är. Eller som dottern sa till sin far en gång: ”Äh du kommer ju från stenåldern”

Själv befinner jag mig i passionsåldern… eller var det passivitetsåldern. Äh spelar det någon roll?
Men en sak är klar. Tiden går och sätter sina spår. Ibland går det framåt, ibland bakåt och ibland står det stilla.