Idag blev jag rejält överraskad. Helt plötsligt fick jag en bukett röda rosor. Den fick jag av mina arbetskamrater för att de uppskattade min insats när jag skulle lära dem lägga in sina önskescheman i ett dataprogram.
Jag blev jätteglad förstås. Det var ju dessutom jättekul att få förmånen att lära dem det. De flesta hade ingen större datavana och gjorde ett otroligt bra jobb för att få till det hela.
Vi alla som jobbar inom äldrevården gör ett jättejobb och alla vi borde få varsin ros – varje dag. Det är inte lite man skall kunna när man jobbar med människor. Det är många olika behov som skall tillfredställas. Det krävs tålamod och engagemang. Och det krävs att man har många bollar i luften. Man måste pussla med tiden när det saknas personal. Ena stunden koka gröt, nästa att sitta vid någons dödsbädd för att sedan gå och hänga tvätt eller ge en hjälpande hand vid ett toalettbesök.
Sedan måste man kunna uttrycka sig i skrift, allt skall ju dokumenteras enligt olika lagar. Och nu skall alla även kunna använda dator. Däremellan är det nya rön, nya rutiner, olika grupper som skall jobba för olika saker, möten, utbildningar, informationer av olika slag och otaliga omorganisationer.
Trots att tiden inte alltid räcker till så är alla positiva. Alla är ett enda stort team. Det är sällan gnäll. Istället för problem så ser man möjligheterna. Det är en fröjd att få jobba tillsammans med personalen på Sunnebo.
På varje personalmöte har vi numera en ny punkt som heter SAG – Systematisk ArbetsGlädje. Då är tanken att vi skall säga något positivt som vi upplevt eller känner. Trots att vi är ett glatt, engagerat och positivt gäng så är det så svårt att lyfta fram det positiva. Att sätta ord på det är fullkomligt omöjligt.
På sista personalmötet hade någon dukat så fint, med blommor och tända ljus. Det kändes mysigt, hemtrevligt och bekvämt. Men ingen nämnde det när vi skulle säga nåt positivt, fast jag är helt säker på att de flesta tyckte det.
Ibland behövs det inte så stora insatser för att man skall känna den där positiva kicken. En klapp på axeln, ett uppmuntrande ord, ett telesamtal om någon är sjuk. Uppmärksamma om någon har en ny frisyr eller nya kläder. Man blir ju så glad av att göra någon annan glad.
I en utbildning jag gick tidigare hade kursledaren ett tomt kuvert med alla deltagares namn. Kuverten skickades runt och vi skulle alla skriva två positiva egenskaper om respektive person i gruppen och lägga i respektive persons kuvert. Kursledaren klistrade sedan igen kuverten och vi fick dem i samband med avslutningen. Det är ett kuvert man behöver plocka fram då och då, när de negativa vibbarna tar över. Det är stärkande att få läsa om sina positiva egenskaper.
Vad gör just du när de negativa vibbarna tar över? Själv så tar jag telefonen till hjälp, kontaktar någon för att skingra tankarna. Att gå ut i naturen är också bra för mig. Förr tog jag alltid kameran med mig. Varför har jag slutat med det? Att titta på vackra bilder är rogivande. Kanske lyssna på musik, eller på fågelkvitter.
Jag träffade en av mina läsare som berättade att hon brukade klippa ur och spara mina krönikor. Dem plockade hon fram när hon kände sig deppig och ville bli på bättre humör.
Att få höra det – var samma känsla som att få buketten med rosor idag.
Vi måste bli duktigare att ge beröm och feedback. Och är det svårt att ge, så kan det vara lika svårt att ta emot. Inte kan vi väl erkänna att vi är fina i håret eller att vi är duktiga inte. Det går ju inte…
”Asch då… det var väl inget speciellt” – Avslutningsvis kastar jag ut ett fång rosor till er alla som gör någon glad idag. Blev det du?
Jag blev jätteglad förstås. Det var ju dessutom jättekul att få förmånen att lära dem det. De flesta hade ingen större datavana och gjorde ett otroligt bra jobb för att få till det hela.
Vi alla som jobbar inom äldrevården gör ett jättejobb och alla vi borde få varsin ros – varje dag. Det är inte lite man skall kunna när man jobbar med människor. Det är många olika behov som skall tillfredställas. Det krävs tålamod och engagemang. Och det krävs att man har många bollar i luften. Man måste pussla med tiden när det saknas personal. Ena stunden koka gröt, nästa att sitta vid någons dödsbädd för att sedan gå och hänga tvätt eller ge en hjälpande hand vid ett toalettbesök.
Sedan måste man kunna uttrycka sig i skrift, allt skall ju dokumenteras enligt olika lagar. Och nu skall alla även kunna använda dator. Däremellan är det nya rön, nya rutiner, olika grupper som skall jobba för olika saker, möten, utbildningar, informationer av olika slag och otaliga omorganisationer.
Trots att tiden inte alltid räcker till så är alla positiva. Alla är ett enda stort team. Det är sällan gnäll. Istället för problem så ser man möjligheterna. Det är en fröjd att få jobba tillsammans med personalen på Sunnebo.
På varje personalmöte har vi numera en ny punkt som heter SAG – Systematisk ArbetsGlädje. Då är tanken att vi skall säga något positivt som vi upplevt eller känner. Trots att vi är ett glatt, engagerat och positivt gäng så är det så svårt att lyfta fram det positiva. Att sätta ord på det är fullkomligt omöjligt.
På sista personalmötet hade någon dukat så fint, med blommor och tända ljus. Det kändes mysigt, hemtrevligt och bekvämt. Men ingen nämnde det när vi skulle säga nåt positivt, fast jag är helt säker på att de flesta tyckte det.
Ibland behövs det inte så stora insatser för att man skall känna den där positiva kicken. En klapp på axeln, ett uppmuntrande ord, ett telesamtal om någon är sjuk. Uppmärksamma om någon har en ny frisyr eller nya kläder. Man blir ju så glad av att göra någon annan glad.
I en utbildning jag gick tidigare hade kursledaren ett tomt kuvert med alla deltagares namn. Kuverten skickades runt och vi skulle alla skriva två positiva egenskaper om respektive person i gruppen och lägga i respektive persons kuvert. Kursledaren klistrade sedan igen kuverten och vi fick dem i samband med avslutningen. Det är ett kuvert man behöver plocka fram då och då, när de negativa vibbarna tar över. Det är stärkande att få läsa om sina positiva egenskaper.
Vad gör just du när de negativa vibbarna tar över? Själv så tar jag telefonen till hjälp, kontaktar någon för att skingra tankarna. Att gå ut i naturen är också bra för mig. Förr tog jag alltid kameran med mig. Varför har jag slutat med det? Att titta på vackra bilder är rogivande. Kanske lyssna på musik, eller på fågelkvitter.
Jag träffade en av mina läsare som berättade att hon brukade klippa ur och spara mina krönikor. Dem plockade hon fram när hon kände sig deppig och ville bli på bättre humör.
Att få höra det – var samma känsla som att få buketten med rosor idag.
Vi måste bli duktigare att ge beröm och feedback. Och är det svårt att ge, så kan det vara lika svårt att ta emot. Inte kan vi väl erkänna att vi är fina i håret eller att vi är duktiga inte. Det går ju inte…
”Asch då… det var väl inget speciellt” – Avslutningsvis kastar jag ut ett fång rosor till er alla som gör någon glad idag. Blev det du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar