Ett liv med poäng

Då var det dags ännu en gång... har förträngt vilken gång i ordningen. Men nu du LindaLi måste vi fixa det här. Inte vill vi väl ha högt blodtryck, hjärtfel och åldersdiabetes ännu.

För några år sedan var jag med i Kramfors Kommuns viktväktarprojekt. Jag skrev följande:

Den som inte har viktproblem och skaffat sig en massa fula ovanor kan inte förstå hur det känns när man gladeligen ätit vad som helst - okontrollerat - i alla sammanhang - dygnet runt. Helt plötsligt skall man kontrollera detta sjukliga beteende genom att starta ett nytt liv med poäng...- Hallå där Monica. Vad har du i handen? Har du tänkt stoppa det i munnen? Hur många poäng innehåller det?

Att omvandla allt man skall äta i poäng är en hel vetenskap som tar en hel del tid att pyssla med. Att sedan få svart på vitt att allt gott innehåller alldeles för många poäng kan kännas tungt ibland. Försök att sätta dig in i situationen att när familjen tänkt köpa en pizza på fredagkväll och du förstår att den innehåller 36 poäng. Själv får du äta 22 poäng på ett dygn som helst skall vara uppdelat på 5-6 måltider. Hur roligt är det på en skala?

Turligt nog är jag inte ensam om allt detta bestyr. Vi kommunanställda som vågat erkänna våra viktproblem blev en tapper skara på ca 110 personer. Vi får stötta varandra. Berätta om återfallen och tolkningen av poängräknandet. Det känns tryggt att höra när arbetskamraten brukar passa på att äta när ingen ser och i och med detta tolkar att det inte innehåller några poäng. Eller hon som älskar ost, som lärt sig vad en favoritostskiva kostar i poäng - börjar köpa mer och mer avlånga ostar för att få längre ostskivor... Ja vi som vaktar på vår vikt blir väldigt duktiga på att lura oss själva. Men tyvärr lurar vi ej vågen.

Hälsan och själen ligger inte riktigt på samma nivå alla gånger. Inte än, men man kämpar på. Ibland slinker det ner något onyttigt av bara farten. Då får man dåligt samvete i flera dagar, samtidigt som man grämer sig över att man inte tog sig tid att NJUTA av det söta och goda. Men skam den som ger sig. Rom byggdes ju inte på en dag. Men nog vore det trevligt med kommunal stöttning. Ett erbjudande om en personlig assistent skulle inte sitta fel. En som såg till att man hade rätt matvaror i skafferi och kylskåp. Såg till att de nyttiga måltiderna, med rätt mängd poäng serverades 5-6 ggr/dag. Denna assistent skulle även se till att promenaden blev av så inga dåliga ursäkter skulle kunna inställa den. Till sist skulle denna person se till att diskbänken alltid var skinande ren, blank och tom. (Skall man äta 6 ggr/dag och det skall matberedas och hackas grönsaker då blir det nämligen MYCKET disk)

Men tack och lov har vi en söt och alert och smärt liten Annika som ensam peppar oss 110 personer varje vecka. Det är hon som trots att viktminskningen kanske bara blev 2 hekto ser till att vi ej ger upp. Efter varje 3 kilos viktminskning ger hon oss en guldstjärna i protokollet. Då är lyckan fullständig. Hon är vårt levande bevis på att allt går bara man vill. Så med stavarna i högsta hugg är i alla fall jag på ständig jakt efter viljan...