Känslobomben sprängs

Nu är det nära att känslobomben sprängs. Varför kan inte något bara flyta på och fungera?
Just nu har jag min bil på verkstad och lånar tillfälligt en grannes bil. Att bo på landet som ensamstående utan bil . Det bara går inte.

Nu på em skulle jag åka på ett personalmöte, öppnar bildörren och sätter mig. Dörren går inte att stänga. Försöker mickla med den, men utan resultat. Så nu står dörren, på vid gavel, och man kan knappast åka omkring på de här smala byvägarna med förardörren på vid gavel.

Och jag som behövde handla. Jag får ju främmande ikväll. Tursamt nog har hon meddelat att hon skulle köpa med sig thaimat och rött vin.

Ute stormar det nästan. Livrädd att mitt nya tak, som inte är riktigt fastskruvat skall flyga bort. Jag böt tak i höstas, men det var så fruktansvärt halt för hantverkarna att gå på taket, så vi bestämde att vi skulle göra det sista på våren. Tro om det var en bra idé?

Man får leka hemmafru istället för karriärkvinna den här eftermiddagen. Skulle nog inte skada med en svängom med dammsugaren. Men jag får nog börja med att salta och grusa gården. Det är svinhalt ute. Soptunnan har blåst all fanders väg.

Annars är det bra. Jag tror jag vunnit på kärlekslotteriet till slut, törs dock inte ta ut glädjen i förskott. Hoppas den händige kärleksprinsen kommer flygande och fixar den där eländiga bildörren.

Ett djupt andetag, en kopp kaffe och sedan sätter vi på oss hemmafrurollen och leker huslig.