Idag var det nära igen... På luciadagen var jag inblandad i en masskrock. Fyra bilar var inblandade. Föraren i bilen framför oss (jag satt som passagare fram) somnade framför ratten och körde in i mötande bil, slungades sedan åter till vår sida. Vi körde in i honom.
Hans bil blev totalkvaddad (se bilden ovan). Vi klarade oss. Bilen fick lite småskador.
Efter nyår åker jag på gamla E4an mellan Herrskog och Gallsäter. Helt plötsligt står en bil utan lysen, med en stor släpkärra framför på vägen. Samtidigt möter vi en buss, så jag kan inte väja till motsvarande körfält. Lyckas bromsa bilen med ca 20 cm marginal. Blir rejält uppskakad. Får i efterhand höra att samma bil, utan lysen kör sakta på E4an. LIVSFARLIGT!!
I förrgår sprang det fem rådjur över vägen. Hann bromsa i tid.
Idag mötte jag en långtradare, som körde mitt på den smala byvägen. Efter en liten kurva fanns den bara där och jag hade ingenstans att ta vägen. Rent reflexmässigt bromsade jag och fick sladd framför långtradaren, parerade tillbaka, sladdade precis in på en husavfart, rättade upp bilen och under tiden hade långtradaren hunnit köra förbi. Hade jag inte parerat upp bilen i precis rätt tid hade vi troligtvis rullat ner för en tvär slänt.
Jag måste i detta sammanhang tacka mitt X för att han sett till att jag köpt nya vinterdäck. Hade jag inte haft det, så kan man verkligen undra hur det gått i samtliga fall.
Det här med bilolyckor fastnar i ryggmärgen, fast man försöker glömma det. Efter masskrocken har jag haft stora problem att sitta som medpassagerare fram. Speciellt om det varit mörkt ute och man ser billysen som man inte har kontroll över.
För ca 25 år sedan var jag också med om en krock. En 88-årig gammal farbror körde rätt ut på en tvåfilig 70-väg. Jag kunde inte väja, på ena sidan fanns en bil, på andra ett mitträcke. Det var bara att bromsa och köra rakt på honom. Han klämdes fast och dog senare på sjukhus.
Efter denna krock tvingade mina nära och kära mig att köra bil, annars hade jag nog aldrig kört mera. Men varje gång det kom en bil från en avfartsväg från höger, så reagerade jag med att bromsa, jag trodde att den skulle köra rätt ut utan att stanna.
Denna reaktion satt kvar i många år innan den försvann. Men nu efter krocken på luciadagen har reaktionen kommit tillbaka. Funkar bäst när jag kör själv. Att sitta som medpassagerare är jättejobbigt. Men man får tvinga sig för att bearbeta bort det hela.
Den här 88-årige mannen och jag var på akuten samtidigt. Jag hörde hans skrik hela tiden. HUA!! Åren gick och allt förträngdes tills en dag 15 år senare, när jag via jobbet satt på en föreläsning som handlade om döden. Det var en psykolog som höll i föreläsningen. Helt plötsligt återupplever jag besöket på akutmottagningen, när jag hör hans skrik. Jag var tvungen att lämna rummet för att gå ut och lugna ner mig.
Märkligt hur psyket funkar. Tro hur mycket obearbetat man har där inne egentligen?
Men än så hänger vi med även om tillvaron skakar om mig ibland.
Man blir helt klart varse om att livet inte är evigt och att man borde ta till vara på varje sekund. Så nu ikväll skall jag göra det på alla sätt och vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar