När man börjar i högstadiet är det dags att göra ett språkval. Det brukar vara tyska, franska eller spanska som är aktuellt att välja emellan. Men vi har glömt att vi borde få lära oss förstå det motsatta könets språk. Hela framtiden bygger på denna förståelse. Vem vet, kanske skulle alla skilsmässor och separationer minska om vi förstod varandra bättre.
Har nyligen varit på Lars T:s monolog: "Grottmannen" där dessa manliga respektive kvinnliga kulturer och språkbruk togs upp i mycket humoristisk anda. Där mannen var jägare och kvinnan samlare. Instinkten är densamma i dagens samhälle. Ex: När män handlar är det målmedvetet, rakt mot målet. Kvinnor som samlar, kan handla, prova och jämföra priser och material i timtal.
För att fördjupa mig lite i ämnet har jag gjort lite utdrag ur boken:
"Upptäck hela resursen", av Lena Wennberg.
Den kvinnliga kulturen präglas av samhörighet, delaktighet. I kvinnokulturen är det hög status att vara omtyckt i gruppen, låg att uppträda som om man vore förmer än övriga i gruppen, t ex genom att acceptera att bli chef över forna arbetskamrater. Kvinnor har ett mer kluvet förhållningssätt till hierarkier än män. Därför uppstår oftare konflikter när kvinnor blir chefer i kvinnodominerande områden.
Det kanske enklaste och tydligaste sätt på vilket kvinnligt språk markerar delaktighet, närhet till omvärlden, är kvinnors sätt att ständigt ställa frågor. Vi frågar - inte så mycket för att få konkreta svar på våra frågor som för att markera samhörigheten till dem vi talar med.
"Tycker du att jag ska ta min röda eller svarta blus ikväll?"
Män beskriver sin vånda när hustrun till exempel frågar mannen: Tycker du att jag ska ha den röda eller svarta blusen på mig ikväll? De vet då "att hon egentligen redan har bestämt sig" Hon vill ha den ena av de två och då gäller det att säga rätt färg för annars blir hon besviken.
Säger mannen fel svar så kontrar hon med att fråga: Gillar du inte den svarta blusen? Och så är gnabbet i full gång. Männen förstår aldrig varför hon inte bara tar blusen hon vill ha!"
I den manliga kulturen ser sig männen som individer i en hierarki eller rangordning. Livet är tävling. Män tävlar gärna inbördes och det förstärker kamratskapet män emellan. Hög status i den manliga kulturen har den som talar om vad som gäller, den som ger besked. Däremot är det låg status att behöva fråga om något.
"Vi behöver inte stanna och fråga om vägen"
När en man och en kvinna åker bil och har svårt att hitta till en viss adress brukar kvinnan be mannen stanna och fråga om vägen. Han svarar ofta något i stil med: "Nä, jag hittar snart själv!" För kvinnor är det naturligt att fråga. Vi förstår sällan mäns ovilja att fråga. Män å sin sida berättar ofta att de gärna kör omkring en halvtimme extra för att hitta själva - hellre än att stanna och fråga.
Kvinnokulturen frågar för att skapa samhörighet, den manliga påstår för att undvika beroende.
"Nu har vi alltså förklaringen varför det krävs en miljon spermier men bara ett ägg för att det skall ske en befruktning. Jo för ingen av spermierna frågar efter vägen...."
Och just DU som är man och läser detta. Jag gratulerar till att du vann spermaloppet! - Jag antar att du inte frågade efter vägen. Är du kvinna - Då vet jag att du stannade och frågade…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar