Våga vara medmänniska

Farmor Mia

Inatt jobbade jag min första natt efter sorkpestsjukskrivningen. Just denna vecka var det bara ett arbetspass. Tänkte att det blir en mjukstart. Men ack vad jag bedrog mig. Det var en ovanligt händelserik natt. Bla hade vi ett dödsfall. Vilket gjorde mig påmind om när jag satt vid min farmors dödsbädd i höstas. I samband med detta skrev jag följande krönika:

VÅGA VARA MEDMÄNNISKA

Ibland uppstår situationer när man nästan känner sig religiös, andlig eller vad det nu kan vara. Som jag tidigare berättade så hade jag flera dödsfall i släkten under loppet av två veckor. Bla satt jag vid min farmors dödsbädd tills hon sakta men säkert somnade in. Ett ögonblick av frid. Att få vara med om det sista andetaget, hålla handen, gråta och ta farväl. Otroligt fridfullt och rogivande. Sitter man flera tillsammans där vid dödsbädden kommer man varandra väldigt nära.

Efter att ha flackat fram och tillbaka på begravningar så kommer jag hem och är fullkomligt salig. En helt ny vy har under tiden jag varit borta skapats ifrån min gård. Ifrån att i stort sett omgetts av träd/skog så hade grannarna avverkat och jag hade nu fått världens vackraste sjöutsikt mot Nora Kyrka. Även toppen av pylonerna på Höga Kustenbron ser jag från mitt fönster. Det känns nästan som man flyttat till ett nytt ställe. Det är otroligt vackert. Varje gång jag hamnar framför fönstret blir jag stående länge och bara insuper den vackra naturen och utsikten.

Häromkvällen hamnade jag på en föreläsning om döden. FONUS och Pär Kide hade bjudit in vårdpersonal, jag nappade på erbjudandet. Som nattarbetande undersköterska inom äldrevården så har man fått en del vana att omhänderta både döende och anhöriga som vakar.

Tyvärr har döden blivit mer eller mindre tabubelagd i Sverige, trots att det är en naturlig del av livet. Vi vill gärna överbeskydda bla barnen att ej behöva uppleva det hemska. Det är viktigt att låta barn närvara, för att de skall förstå vad som händer, vad som ev skall hända och vad som sedan hänt. Det är viktigt för deras förberedelse och deras sorgebearbetning. Man skall inte skydda dem från en svår verklighet utan skydda dem i det svåra. Gäller även vuxna.

Att få se den avlidne är något av det allra viktigaste inför en sorgebearbetning. Även om det kan vara väldigt känslomässigt jobbigt. Det måste ibland få göra ont för att det sedan skall kunna bli bättre.

Många barn som har fått närvara på ett bra sätt under döende, död och begravning, har sedan utvecklats till att ha blivit viktiga resurspersoner för de vuxna efterlevande. Barn har en otrolig förmåga att på ett naturligt sätt lyfta fram vad de varit med om. Vilket gör att barnet därför kan bli den allra bästa samtalsterapeuten i den kris som är.

Per Kide berättar om att det även är viktigt att förbereda sin egen död. Att berätta eller skriva ner sina önskemål om sin egen död betyder omtanke om sin egen familj. Det är tillräckligt svårt för de efterlevande med den akuta sorgekrisen. FONUS har tagit fram Vita Arkivet, som kan användas till ändamålet.

Han berättade följande historia om Karin 72 år som vid återkommande tillfällen skrevs in på vårdavd där han jobbade. Förutom sin vanliga sjukhuspackning hade hon alltid med sig en ICA-kasse. Pär blev nyfiken och kunde inte låta bli att fråga: ”Vad har du i den ICA-kassen, jag har sett att du har den med varje gång du kommer till oss?” ”Jo det skall jag tala om!” svarade Karin myndigt. ”Här har jag de kläder som jag skall ha på mig när jag dör. Och jag vet ju aldrig när jag dör så jag har alltid påsen med mig”. Hon visade honom kläderna, som hon dessutom tvättade fyra ggr/år för att de skulle vara fräscha. I påsen låg det även en lapp där det stod vilka psalmer de skulle spela på begravningen.

En liten rolig men sund historia ur verkligheten där man inser att hon hade ett otroligt naturligt förhållningssätt till sin egen död.

På föreläsningen berättades det att de mest övergivna människorna i Sverige var de som befann sig i sorg. Vid ett dödsfall är det i regel många som hör av sig i samband med dödsfallet och i samband med begravningen. Sen blir det helt tyst. Vad beror det på? Vad är vi rädda för? Att den stackars sörjande förstör vår fest? Eller inte passar in utan partner? Och vad säger man till ett föräldrapar som mist sitt barn? Nä de måste sörja ifred. Men de kanske inte alls vill vara ifred.

På andraplats av de mest övergivna människorna i Sverige är de döende. Tänk er tanken att tvingas ligga och vänta på döden alldeles ensam. Inte någon skulle vilja det. Vårdpersonal i all ära. Men du som nära anhörig eller vän kan ge så mycket mera.

Vi svenskar måste börja våga bry oss mer om varandra. Våga finnas till hands när vi verkligen behövs. Våga ge stöd och närhet. Våga bara vara medmänniska, våga vara naturlig och visa att vi är berörda. – Våga vara oss själva.